Skepparen och styrman

I Medelhafvet förlorade en Skeppare sin Styrman, och när han kom till Gibraltar gick han i land, och fick snart på kajen se en ung hygglig karl, hvilken han frågade om han vore sjöman? »Jo», svarade denne, »jag är styrman». — Nå, man kom snart öfver ens, att denne skulle följa med skeppet till Sverige. -- Styrman var oändligt snäll och villig, och lagade sj elf allt som var skadadt om bord; engång var han oppe i stor-närsen och skulle splitsa en ända. Men då såg folket på däck, att styrman hade ett horn på knäet hvarmed han splitsade och brukade det såsom mal-prim. Folket talade om detta för skepparen, och denne funderade straxt på huru han skulle blif af med fan, hvilken han hade förhyrt med sig såsom styrman.

Midt i Spanska sjön ville Skepparen snart kasta ankar. Styrman afstyrde detta; men slutligen måste man kasta loss ankar-tåget från spelet och styrman hålla i ändan på tåget. När nu ankaret med en förfärlig fart löpte ut, måste styrman följa med; men då han kom till klyset, satte han foten emot och ropte: »stopp!» Men när fartyget dök ner, rände han akter-ut med ändan; men när skutan åter reste sig, måste styrman åter följa med till klyset, då han igen satte foten emot och ropte: »stopp!» Åter så rände han akter-ut; men då han tredje gången kom till »klyset», hjelpte det ej längre att sätta foten emot, utan måste då styrman, som var fan sj elf, följa med ankare och tåg ut igenom klys-hålet. Och sålunda blef den slipade skepparen af med fan som han fått om bord — och han hörde alldrig vidare af honom. — Deraf har ordspråket kommit: »Stopp! sad' fan, när han satt i klyset!!»
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.66-67