Skatten i Fardume-träsk

För mer än mo år sedan voro två små gossar engång ute på Fardume-träsk och fiskade. De fingo då se liksom en lång stång eller s.k. Drake-gods glänsande såsom guld flyga genom luften (eller en stjerna glida öfver träsket). Då de visste att om man bad om en bit, så fick man något gods, så bådo de till Jungfru Maria: »Kära mor ge oss en bit !» Då tyckte de liksom en bit falla ner; och dermed så rodde de i land.

Andra dagen, då de rodde ut för att draga näten, fingo de, innan de hunno fram, se en stor alldeles svart stock, som låg vid näten och glänste mot solen. Först med mycket besvär fingo de näten lösa från stocken, som var full af »knaggar» och var invecklad i nätet. När de då rodde i land, flöt stocken lös och af sig sjelf efter dem. Då först förstodo de att det var »något galet», eller att det kanske var den bit draken låtit falla; hvarför de, komne i land, drogo upp stocken. För att nu få något godt häraf, sade den ene af gossarne till den andra att hugga sin knif i stocken, men det ville han ej af fruktan att förlora den, och den andra nändes ej heller binda sitt strumpeband om stocken. Derföre sprungo de då hem efter hästar och vagn för att köra den hem; men då de kommo tillbaka var stocken försvunnen: och dermed så glömde de hela saken.

Efter många långa år, då dessa gossar voro Bönder, kom en lång-farandes man, som sade att i en »stenkalm» i Fardume-hage skulle nio alnar djupt ligga en stor skatt förborgad, en kista med silfverpengar, hvilken engång hade varit bjuden åt två omyndiga barn vid Fardume. Han sade vidare, att Man man hunne till skatten, skulle man i jorden finna en sten skapad såsom ett bröd med ena kanten afskuren och en annan sten, bildad såsom en gädda med stjerten afslagen. Under gräfningen fick man ej gräla, svära eller »dyfla», ty då skulle skatten sjunka i djupet. — Tolf man började nu gräfva i »sten-kalmen», öfver hvilken en af dem hängt sin bomulls-under-mössa på en trädgren. Efter en stunds gräfning funno de de begge förutnämnda stenarne, då Fardume-bönderna kommo i håg sitt äfventyr i barnåren med stocken på träsket. Emellertid hade mössan från grenen fallit ned bland stenarne och syntes ej till, hvarföre karlen som egde henne blef under letandet otålig och började svärja; och dermed så skrattade det till i kalmen och skatten sönk till domedag ned i djupet.
L. R:n Hägur i Bunge, f. 1792. Bernt Ale, Rute. C. Pettersson, f. 1844, Thors i Bro.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.197-198