Sjöjungfrun och flöjtspelaren

Det var en gång en gosse, som med sina fattiga föräldrar bodde i en skog vid sjö-stranden, vid hvilken han ofta fiskade. Han älskade musik, och hade alltid sin flöjt med sig, och när han hade tid, blåste han på den.

Då han engång vid stranden i sin enslighet blåste på sin flöjt, syntes en skön jungfru på vågorna: håret var fullsatt med perlor och juveler och på fingrarna hade hon granna ringar; och dertill sjöng hon så vackert när han spelte, men när han slutade, gjorde hon så med. Engång beslöt han att gå närmare, men då var hon försvunnen. Natt och dag tänkte han på den vackra flickan. Snart stod han åter på stranden och blåste sin flöjt, snart syntes ock på vattnet sjö-jungfrun, som nu sjöng skönare, mera rörande och lockande än tillförne: ynglingen, allt mer eldad och förtjust af allt detta, hastade ner till vattnet att qvarhålla den sköna. Men när denna vände sig om för att fly till hafs, såg han att hon var ihålig bak! Han förskräcktes, all kärlek försvann och på länge blåste han ej på sin kära flöjt.
Charlotta Börjeson, g. Elis. Bolin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.165-166