Sårken och välsignelsen

En prest var så verldslig att han lät ej sitt folk ge sig tid att läsa till maten då de åto; derför var det heller ej någon välsignelse med maten, utan alla i huset blefvo magra och vantrifliga. »Lamba-sårken», som gick och »aktade lamben» i skogen; och han kom derunder en dag till en gammal »stain-kalm», der de »Undar-boniska» eller de »sma andar jårdi» lekte och regerade. Men i det samma ringdes det till middag i Prestgården; nu fingo alla de små brådt om att komma dit och få sig mat. Alla ropade nu efter sina lufvor (hattar, mössor): »Hvar är min lävva!» som under dansen fallit af, så att »sårken» då kunde se de små. Då ropte »sårken» också: »Hvar är min lävva!» och då sade en af de små: »Gi han gamle fars lävva!» — Han fick sig så en af de »undarboniskas» hufvor, hvarigenom han också blef för alla menniskor osynlig liksom de öfriga små, och skyndade nu bland dem till prestgården och satte sig till bords, der ingen såg honom.

Sjelf osynlig såg han då tydligt, att jemte hvar och en af Prestens tjenare satt en af de små »Undar-boniska», som sög dygd och kraft (välsignelse, must och märg) ur maten för dem. — Gossen berättade detta för Presten. Nu fick gossen äta vid Prestfars eget bord: och derefter fick ingen äta utan bön till och från bords, samt dessutom göra morgon-och afton-bön. Och derefter vardt det Guds välsignelse i prest-gården.
L. O. K.

Man säger hellre de »lindar-Boniska»; ty att säga »di Sma undarjårdi» är farligt (VI: 124).
C. B. Östman.

Koncept till III: 125 i R 625: 3 (V), s. 21 (1854).
En Prest s. ej läste f. sitt folk, ingen välsignelse, sårk akta lamben, - stenkalm, de ringde till midd. »hvar är min lävva!» — gi' han gamle fars lävva!» — Fick en lävva — En und.bonisk satt vid hj:e tjenare , s. sög dygd o. kraft väls. must o. märg af maten. Sårken fick äta vid presten bord. — Ingen fick sed. äta utan bön t.o.fr., morg. o. aftonbön: då blef det Guds väls. i Prestegården.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.81-82