Saltade ärtor och orm

Bonden märkte, att hans hustru fått orm i sig, då hon sofvit i trädgården. En söndags morgon befallde han henne att sätta ärter på till middagen, men kastade henne ovetande en näfve salt i grytan. När han kommit hem ur kyrkan och skulle äta, voro ärterna naturligtvis brand-salta. Han låtsade då att bli grufligt ond och befallde hustrun med stränghet, att för besväret genast äta ur alla ärterna ensam: och det måste hon. Då hon deraf snart blef ömkligt sjuk, befallde bonden henne med ännu större stränghet, att straxt gå åstad och lägga sig lutande öfver brunns-»hålken». Hustrun blef nu alldeles förskräckt och började gråta, ty bonden hade tillförne alltid varit en god man mot henne och nu trodde hon, att han rent af ville dränka henne —, och det bara för de olyckliga salta ärterna! Men inga böner hjelpte: hon måste gå och lägga sig ned öfver brunnen. Men då fick hon se bondens hela mening med hans ovanliga stränghet; ty så snart »nidrorna» (ödlorna), hon fått i sig, kände vattendunster ur brunnen, ville de dit, och snart kröpo de hoptals ur henne och föllo — plåpps! i vattnet. (VI: l0.)
C. B. Östman.

Koncept till III: 574 i R 625: 5, s. no (1866).
B:n märkte att hustrun hade fått orm i sig då hon legat o. sofvit i trädgården. — Han sade here en söndags-morgon, att koka ärter, kastade here ovetande en näfve salt i, tvang here att ensam äta upp det då hon blef sjuk, men befalde here sed. hänga sig öfver brunnen, då alla nidrar (ödlor), som vill till vattnet, hoptals kröpo ur henne o. föllo — plåps! — i vattnet.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.536