Regnet på åkern

En Präst besåg engång under svår torka sin åker i sällskap med sin dotter. Då Prästen suckade till och önskade att han måtte få regn på sin uttorkade åker, sade dottern: »Hör, Far! jag kan få det att regna, men blott på våra egna ägor — men då blir Kära Far också våt!» Prästen sade då, att han visst ej brydde sig om det, bara hon kunde åstadkomma en så god ting. Och började det genast regna det vackraste regn; men det regnade blott på Prästens åker. — Slut.
J. Kahl, f. i Alskog 1831, P.h. mag., läroverks adj.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.524