Prästen och trollens bråk

En Präst red engång vägen fram förbi Bro-stenkalm åt Bro kyrka till för att hålla mässa. Men som vägen lärer varit osäker för röfvare, var han beväpnad med bössa som han laddat på vanligt sätt. Då han just var på vägen jemte stenkalmen, fick han der inne höra en underlig musik och dans med glädje och stoj upp i taket såsom vid ett gladt bröllop. Prästen förskräcktes; men hade väl ändå velat undersöka förhållandet, derest han hade haft tid; men han måste nu skynda till Gudstjensten i Bro kyrka. Sedan han der förrättat mässan och utdelat Herrans Nattvard, beslöt han på återfärden närmare se efter hvad som kunde påstå i stenkalmen, hvarför han fylde nattvardsvin som så nyss var läst öfver i en flaska, omladdade för all säkerhet sin bössa med sina väst-knappar som voro af silfver, gaf sig åstad och kom snart till sten-kalmen, den han fann öppen och hörde nu åter den glada förunderliga musiken.

Han steg dock oförfärad ner prästklädd med flaskan hos sig och bössan i hand, och kom snart nere i kalmen till en stor jerndörr, hvilken stod öppen. Han stälde sig bakom densamma och såg in i den underjordiska salen genom dörr-»sprangen». Han såg då derinne en otalig mängd bröllops-gäster, brud och brudgum, som i yraste glädje, under sång, lek och musik, svängde omkring ett stort silfver-kar, som han tyckte var fullt av öl eller mjöd, och deri små guldmått flöto. Då gästerna dansat en stund, togo de sig en klunk av guldmåtten och så till dansa igen tills de åter drucko. Så fortfor det länge; men nu drog Prästen fram sin vinflaska, tog ur korken och kasta den oförmärkt ner i silfver-karet: och trollen dansade och drucko som förut, men i allt ystrare och högstämdare glädje, och högre skallade musiken. Men då de en stund dansat om och drucket af det sålunda tillblandade mj ödet, blefvo trollen allt mer glädjedruckna, allt vildare tills de slutligen blefvo helt yra och rasande, så att de nu alldeles betagne och förvildade störtade rasande mot hvarandra, slogos, betos och refvo ihjäl hvarandra. Den vilda mördande striden fortfor så länge tills bara en gammal kärring var öfrig lefvande.

Kärringen gick då ensam kring och beklagade sig för sig sj elf : »Så länge har jag nu varit här att nio ekar efter hvarandra växt upp ur jorden, åldrats och ruttnat bort, nu skulle min dotter-dotter stå brud, och här skulle blifva ett sådant väsen och en sådan olycka af för mina barn och hela min slägt!» Och nu gick kärringen allt ängsligare kring i den förfärliga bröllops salen för att utforska orsaken till denna olycka; men Prästen som fruktade att hon skulle få se honom, stack varligt fram bössan, laddad med silfver-knapparne, och skjöt så kärringen död på stället. — Och nu blef Prästen ägare till allt godset som trollen under otalda år samlat i Bro-stenkalmen.
N. Westman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.113-114