Ormens öde i elden

En Finne, som var här och kunde trullas, hade lofvat Gotländningarne att han skulle skaffa dem af med alla ormar, bara de kunde försäkra honom om att ej Hvit-Ormen funnes här, ty då var ock Lind-Ormen här, och denne sednare fruktade han som döden. Bönderna sade att ej Hvit-Ormen fans här; hvarpå Finnen tände eld på en ofantlig stor rishög i skogen, klef opp i ett högt träd i närheten, och mante fram alla ormar, som genast kommo rinnandes från alla håll och kröpo in i brasan lefvande. Men slutligen kom till Finnens fasa Hvit-ormen, och kröp också han in i elden; då ropade Finnen till Bönderna, som stodo ett stycke derifrån: »Sel der kom ju Hvit-Ormen — det kunde I ha' sagt mig förr! — nu är det förbi med mitt lif, för nu kommer snart Lindormen efter.» — Och Lind-ormen, tjock och stor som en såge-stock, kom ock snart, slog med stjerten karlen ner ur trädet och häfde honom med detsamma in i elden, dit han ock sjelf slutligen kröp in och brann opp med det öfriga ormarna.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.200