Ormen och ryttaren

Linder-Ormen kom upp ur sjön och lade sig mellan Bunnäs åker och Hoburgen öfver en qvia (»Årm-qviar»); han tog ett lam hvar dag till föda. — Då drog en ryttare ut från Tomase och angrep ormen; men denne bet sig då i stjerten, och »gick i bänd»: och så lupo de 3/4 mil. Då kommo de till ett vatten, och ormen måste släppa för att kunna simma; och då fick Ryttaren hugg på Ormen och dödade honom. — Då for Ryttaren hem och omtalade sin mandat; men han slog sig dervid på sitt af ettern öfversprutade låret — hvaraf han dog.
Nils Didriksson Wännes, Sundre.

[I marg. står]:
När »Linnd-Årrmen» får se sig sjelf i en spegel, så spricker han. — — Finnen visade honom en spegel.
J. J. Båta, Fårö.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.203