Ormarnas hämnd i solen

Tänggarden i Lärbro red en sommarmorgon öfver markerna nedåt stranden, då han på heden vid en »häll-sprang» (-spricka) fick se en stor orm ligga och basa sig i solskenet. Han sprang då genast af hästen, fick tag i en stör och slog ihjäl ormen. Men snart såg han tio andra ormar krypa fram ur hälle-sprickan: välkomna! tänkte han, och började så slå den ena ormen efter den andra. Men, härunder såg han sig hastigt omhvärfd af en mängd stora förfärliga ormar, som slängde sig fram mot honom, och bland dessa en »hapligt» stor Bänd-orm, som hväste förskräckligt, bet sig i stjerten och straxt kom såsom ett tunnband rullande rakt mot honom. Bonden vardt då förfärad, kastade sig på hästen och flydde, alltjemt förföljd af det rysliga odjuret. Först nere mot stranden fick han hjelp af en tre, fyra karlar från Vanges, som der slogo i »strand-änget». Desse anföllo då Bänd-årmen med sina »sigdar» (lior), hvarvid de hvassa eggarna höggo honom i flera stycken, bristande sönder som glas; men dessa särskilda delar af ormen rännde straxt hop igen ! Men ändtligen hittade man på att kasta »örvet» (lieskaftet) emellan stumparna, då den fasliga Bänd-ormen ändtligen blef dödad och Tänggarda-bonden sålunda befriad.

Och häraf heter den heden under Norrvanga, hvarest detta skedde, ännu Årms-haidi (f. def.), d. v. s. Orm-skogsheden.
Lars Lindal.

Det samma hände Mikk. Rasmusson Båta (på Fårö) i Alnäsa-grannelag, då han kastade en sten mellan delarna af Bänd-ormen, som han slagit i stycken med taumen (tömmen — grimmskaftet).
L. O. Kallbjärga.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.202-203