Oden och Krokstäde-Bol

»Lejkunge-hed» är ett skogs-stycke i Tofta, mellan Ansarfve, Bjers, Krog[s] och Smågårda, der allmogen och dess kreatur ofta varit oroade och förargade af »Oden», som der på sin häst ofta infann sig för att rådslå, och, som andra trodde, pläga umgänge med en Bondhustru vid Krokstäde i Tofta, »Krokstäde-Bol», som var en trollkona, men som derför var rik, och, till allt kristet folks förargelse, hade all framgång i det verldsliga. Men hennes och Odens ogudaktiga möten på Lejkungehed, som många med fasa åsett, gjorde att folket slutligen beklagade sig för sin Sockneprest, Herr Peder i Tofta. Denne lofvade dem att straffa Krokstäde-Bol och att skaffa dem af med Oden.

Nu hade man utspejat tiden och stället för deras sammankomst, och Herr Peder, prestklädd och med sin klockare, infann sig mot natten. Snart kom nu Krokstäde-Bol dit och genast också Oden på sin frustande häst. Oden var knapt afstigen, förr än Herr Peder framträdde och frågade honom i Herrans namn hvem han var, som så oroade deras kristliga samhälle och förförde hans får? Men teg gjorde Oden. Då trädde Herr Peder honom närmare och frågade om igen; men Oden teg. Men när nu Herr Peder tredje gången tillfrågade Oden och han ej svarade, slog han Oden med mässeboken för munnen. Då blef Oden förskräckt, tog tre steg tillbaka och utropade: »Däu Stäure! hur länge vill Däu latä Herr Pädar lifvä pa jårdi!!» — och dermed så störtade han sig på hästen och försvann med ett förfärligt gny i skogen, ned åt sjöen till.

En lång tid derefter, och efter Herr Peders död, mötte en Bonde, som kom resande öfver Lejkunge-hed, ett qvinnfolk och, som han tyckte utan hufvud, hvilket med förskräckelse flydde vägen fram, och som för själ och pina bad Bonden, att ej för någon omtala att han mött henne. Ett stycke bättre fram mötte han på vägen två sammankopplade svarta hundar, som kommo jagandes fram efter den flyende qvinnan. Hundarna gjorde Bonden ingen skada. Men ännu längre fram mötte en beväpnad stor man på en häst — och det var Oden på Lejkunge-hed! Oden sporde då Bonden hotande om han sett något qvinfolk på vägen; och Bonden tordes ej neka till det. Då for Oden honom såsom en blixt förbi, straxt hördes ett förfärligt dån och skrik i skogen, och snart kom Oden med sina hundar ridandes tillbaka, med qvinnan hängande död öfver sadelknappen; och Oden sade nu hårdt hotande till Bonden: »Sagst däu inte, att ja' fick'na!» och red så sin väg och försvann i skogen med förfärligt väsen och gny. — Och alla trodde nu att Oden farit af med Krokstäde-Bol. — Slut.
J. Roswall.

[I marg. står]: Äfven händt på Korse-backen i Lummelunda.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.34-35