Nissen på bondens gård

Om en rik bonde »mente man tro på» att han hade Nissen, som drog till honom; och detta kom slutligen för Sockne-Prästens öron, hvarföre han på ett besök hos Bonden ville utforska detta. När Prästen kom till Bonden stod nystu-dörren »på sprang» och han såg att en liten gosse der låg på golfvet och skurade. Prästen steg in i hvardagsstugan och blef väl emottagen; men bad Bonden snart inkalla allt sitt husfolk. Då alla voro inkomna, frågade Prästen Bonden om han ej alls hade flere tjenare. »Nej», sad' Bonden, »utom en liten 'sårk', som just nu har något arbete för sig som gör att han ej vill visa sig för folk; han går der ute på gården för sig sjelf och 'anstaltar', till hjelp både för drängar och pigor».

Man letade nu efter den lille gossen; men utan att träffa honom, förr än Prästen sjelf åter fick se honom i ny-stugan, der han, ned»måkad» och smutsig och med röd stickmössa, genast gömde sig bakom spisen. Bäst det var ville gossen springa på dörr ; men Prästen mötte der, och frågade honom: »Hvad gör du här?» — Nissen: »Jag hjelper till med något hvart det jag kan.» — Prästen: »Har du någon lön der-för?» — Nissen: »Jag har fått kläder och föda.» — Prästen: »Har du begagnat dig deraf något då?» — Nissen: »Nej!» — Prästen: »Hvad har du gjort dermed då?» — Nissen: »Det har jag nedgräft ute under den höga gat-grinds-stocken.» — Prästen: »Kom då och visa mig det.»

Nissen gick då ut på gården, lyfte grindstocken upp ur jorden, hvarunder maten befans förvänd i några större blodlefrar, och sade: »Här är min mat som min husbonde gifvit mig!» — Prästen: »Hvad skall du göra med detta?» — Nissen: »Dessa blodlefrar skola vara mina vittnen på den yttersta dagen.» — Prästen: »Gå nu in bara med oss!»

Sedan de kommit in i nystugan, inkallades allt husfolket och dörren stängdes till. Prästen tog då en nål, stack dermed ett hål på fönsterblyet, och sade till Nissen: »Nu skall du inför allas åsyn förvända dig i någon af helvetes fasliga gestalter.» Och genast blef då Nissen till ett rytande lejon med uppspärradt gap, ur hvilket stego eldslågor och gnistor. Husfolket bäfvade, ty Nissen hade någon gång sagt att han ej ginge så lätt på gata, emedan denne hans värd var den tredje i ordningen som han med troskap tjent; men i denna fasans gestalt måste han nu med stort gny tvingas ut genom det fina hålet på fönsterblyet: tak och hus-»flakar» lyftade sig och darrade vid Nissens brakande affärd ur gården, der han alldrig mera visade sig.
Jac. L: son Tjängvide.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.58-59