Mystiska ljud i skogen

»Reisur» (Ris-hagen?) är en hage, som tillhör Vikers eller Storugns i Lärbro. En dräng, hvilken bittida och sent morgon och afton dit och hem förde dragarne, hörde der ofta inne i tjocka och mörka skogen uti »Reisur» någon som talade sakta och liksom för sig sjelf. Han vardt i början häpen öfver detta; men då han hörde det nästan hear gång han var i hagen, blef han van med det och lade slutligen örat till för att höra hvad som sades, men han kunde alldrig fatta något sammanhang deraf. Men slutligen, allt dristigare, beslöt han att närma sig stället; och en morgon innan solen runnit, då trasten ännu höll förspelet till sin morgonsång i toppen af en hög gran, smög han sig så tyst han kunde fram mellan buskar och vattenhålor och fick slutligen se en liten puckelryggig gubbe, gråklädd och med röd mössa, stående med ryggen åt sig, under det denne upprepade gånger sade för sig sj elf i klagande och släpig ton:

»Påisa bani
»Ga äi Reisur,
»Jita äi si',
»Stampa bäi si',
»Taka mä' si',
»Tappa burt!»

Så sade han flera gånger efter sig, och vid de sista orden: »tappa burt», gjorde han en rörelse med händerna nedåt samt en betydelsefull nick med hufvudet. Sedan drängen då många gånger hört detta, vände han sig varsamt tillbaka för att gå hem igen. Men han kunde då omöjligt känna igen sig i hagen och icke komma på rätta leden; utan hur han än gick, kom han bara djupare in i den allt tätare och mörkare skogen. Och så fick han, under stigande ångest både för spöket och de väntande bannorna af husbonden, gå der alldeles villad i skogen ända fram mot middagen, då han ändtligen, trött och drypande af svett, kom på rätta vägen och skyndade åt hemmet.

En annan gång märkte samme dräng åter något trollväsende der i »Reisur», då han väl ej såg något, men tydligt hörde en röst, som sade: »Hadde stykki, skuddi sla!» hvilket upprepades flera gånger, såsom han tyckte, just under en gammal ek, som ännu (1857) står der. En dag tog drängen med sig en mängd ene-stör och lade under eken och gick så dit om qvällen för att lyssna. Då fick han höra hur det slog, smällde och »dynade» i jorden så att det skallade i skogen, hvarunder rösten med belåtenhet ropade: »Fick stykki, skall sla; fick stykki, skall sla!» och detta upprepade skogs-bysen gång på gång. — När drängen morgonen derefter gick till stället, fann han att alla störarna voro afbrutna och södersplittrade samt att marken der under eken var alldeles genomtröskad och upprispad.
Lars Lindal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.144-145