Mötet med Haffruen

En Beskedlig Bonde reste engång med ett lass sågstockar till Vikare-såg uti Viklau. När han sedan reste hem till Ejmunds i Roma var det klart månsken om qvällen; och han mötte då i qviorna innan han kom ut på stora vägen en ofantlig mängd boskap (till många wo:de-tal, ehuru han ej närmare ville räkna dem — hvilket icke skall vara bra), som var brun- och gulrandig, fet och vacker och kom farandes fram mot honom med högt lyftade svansar. Han märkte då att det inte var något godt; och ville icke nu, såsom vid möte med godt folk, köra till vänster om dem, utan han ville heller hålla till höger — hvilket dock var honom omöjligt, för de kommo honom så hastigt uppå.

Boskaps-hjorden sväfvade nu förbi den förfärade Bonden, och efter kreaturen kom en svartklädd fru åkandes i en vagn med svarta hästar före. Wid förbifarten stadnade hon och helsade på Bonden: »Afton, afton, afton!» — Bonden tackade och sade: »God afton, god afton!» — Hon frågade honom då: »Hvarfrån, hvarfrån, hvarfrån!» — Han svarade: »Från Roma». — Hon upprepade då 3 gånger: »Roma! och sade slutligen: »Natt, natt, natt!» utan att nånsin tillägga ordet »god» eller »godt». Bonden alltmer förskräckt, tackade då och sade: »God natt, god natt!» och for så sin väg i bästa fart hem till sitt. — Men efter den dagen fick Bonden alldrig någon helsodag och ingen framgång med det jordiska; ty man sade honom, att han mött Haffruen, som bor på sjöbottnen, och som då gick öfeer landet med sin boskap och hade tagit lyckan af honom. — Slut.
B. Timgren.

[I marg. står]: »Kum kudda mäin Mä' alle kibbar träi!»
L. Utbunge.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.184-185