Maran som plågar drömmar

Det säges, att det finnes vissa olyckligt skapade menniskor (maror), som utan att sjelfva veta af det, under nätterna i sömnen plåga andra menniskor eller djur. — Kännetecknen på sådane menniskor är, att de hafva en svans, och att de, utom på denna och hufvudet, icke hafva någon hårväxt. Marorna kunna antaga hvilken skepnad som helst ; och då maran rider någon stoppar hon svansen uti munnen på sitt offer, hvarigenom detta blir mållöst, och ansätter det så hårdt att det icke kan röra en lem. Äfven då någon ligger och i sömnen framslöddrar otydliga ord, tros den ridas af maran. — I alla fall hjelper allenast att 3 gånger ropa den plågade vid sitt dop-namn, då han vaknar och slipper maran.

— Då en Bonde en afton med sina drängar gick ut i stallet för att syssla, stod den ena hästen der och svettades så att vattnet flöt af honom och var »ambdenes» (modfäld). Men Bonden, som anade hvad som fattades kreaturet, såg nu närmare efter, och fann slutligen en stoppnål sitta i hästens bringa. Han tog då ut denna nål och ställde den med ögat nedåt i gödselhögen natten öfver. Och då de om morgonen kommo ut, stod »astu-mor» (grannhustrun) på hufvudet i gödselhögen! Ty då solen gick opp; måste hon förvandla sig.

- En skomakare arbetade engång hos en Bonde, Och som de hade brådtom, så suto de oppe och sydde långt fram på natten. Bäst de suto, steg Husbonden opp ur sängen, der han låg vid sin hustru, och började så naken han var gå fram öfver golfvet åt dörren. Skomakaren, som då såg att Far ej var vaken och att det ej stod rätt till med honom, tog lästen, som han just hade i handen, och gaf dermed Bonden ett dugtigt slag bak till. — Bonden vaknade genast och utropade i sin glädje: »Tack skall I ha för det, Mäster ! för nu slipper jag gå så om nätterna.» Husbonden var nemligen en mara. — Slut.
C. N. Carlsson.

[I marg. vid. 24. Maru står]:
Då man drömmer att man springer för någonting, så rider just »mani» en.
O. Fr. H.

Om man låter en katt ligga i vaggan hos ett barn, som är »hedning» (o-christnadt), så blir barnet mara, d.v.s. när barnet blir större anfäktar det dem det tänker på, ligger sjelft och våndas i sömnen mellan kl. 12-3, och sofver så hårdt, att man kan göra vid det hvad man vill, n.b. blott man ej ropar det vid namn. — Det onda kan dock hjelpas om man förmår binda barnet till händer och fötter, sedan det är insomnadt, att det ej kan göra sig löst — hvilket fordrar starka tåg. —; ty när »skårkorna» komma, kan barnet så arbeta att svulster och stora blod-»bader» (blod-sprängdt ställe, valk) synas der tåget varit ombundet. — Den, som är Mara, har intet hår under armarna eller eljest på kroppen, undantagandes hufvudet. — De, som plågas af maran, kunna stundom visa henne bort på ett träd eller något annat.
J. P. Enderberg.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.227-228