Maran och trollet

Bonden såg om morgonen en dyng-grep med två tår stå uppe på hästen med en tå på hvar sida om kreaturets ryggrad, lutande mot väggen. Han såg straxt att det var något galet; hvarföre han tog grepen, slog den mot »dur-ardan» (dörr-trädet) och kastade den på dyng-högen. Om morgonen stod der med afbrutet ben en kärring, som hade maran.

Att bota maran är ej lätt, eller endast genom att få dem in i stugan —, som är mycket svårt —, och så bränna kläderna af dem. — Engång satt der en katt på hästen i stallet. Bonden fick med mycken möda trollet in i förstugan, då det blef förvandladt till en karl; men han slog sig fri och tog till skogs.
L. O. K.

Om en hafvande qvinna kryper genom en »hästa-gjord» (sele), blir barnet mara.
L. O. K.

Grisar plågas också af maran: att bota det, smörjes bak öfver rumpan och »lånsen» (skinkan) krut, gyllen-plåster (stercus humanum), tjära, malört och hvit-lök.
L. O. K.

Folk, som är »maru, f. def., har svans; ropar man dem vid deras kristning-namn, vakna de och svansen faller af (VI: 123).
C. B. Östman.

Koncept till III: 153 i R 625: 3 (V), s. 34 (1854).
A grajp m. tva tefur stod på hästen (m. en på hvar sida om ryggraden) lutande mot väggen: tog graipen, slog mot däur-ardan o. kastade den på göiselhopen — Om morg. stod der en kärring m. afbrutet ben = mara.

Den s. kan få dem in o. bränna kläder af dem, slippa de fria från maran. — Satt på hästen s. en katta — — i fåssta — — blef en karl — — slog sig fri o. tog till skogs.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.228-229