Maran och Knaggen

En Bonde var länge plågad af maran; och han tyckte att hon alltid kom till honom nere ifrån »sängbajnen». Också merkte han att ett »knagghål» var öppet i ett bräde af sänggafveln. Derför fästade han, en qväll då han gick till sängs, den lösa »knaggen» mellan tårna, för att så snart han merkte maran hos sig i sängen, lätt kunna skjuta »knaggen» i hålet. Bäst det var, var maran hos honom, och han skjöt med foten i knaggen i hålet, och med detsamma låg en ung, skön qvinna hos honom i sängen. Hon var som en annan menniska, men visste ej sj elf hvarifrån hon vore. Bonden älskade henne dock, gifte sig med henne och hade flere barn med henne; — men alltjemt var knaggen sittandes i hålet på sänggafveln. — Men under ett Julgästabud hos Bonden kom hvar och en att omtala hvarifrån man fått sin hustru; men då sade värden: »Ingen kan gissa hvarifrån jag fått min hustru.» — Då ingen visste det, gick han till sängen, drog ut knaggen och sade: »Härifrån har min hustru kommit!» Men med det samma var hon ock försvunnen ur rummet från allas åsyn. — Bonden sörjde grufligt, och letade öfver hela landet efter sin hustru: slutligen fann han henne och förde henne hem med sig; men efter denna dag kom alldrig »knaggen» mera ur brädet i sänggafveln.
O. Fr. Hartman.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.229