Lufvan och de Små

En Prest var så ogudaktig att han alldrig läste till maten, ej heller hans tjenste-folk; utan när de skulle äta, så svuro och trätte de, och hade alldrig någon kraft och trefnad af Guds gåfvor. — »Lam-sårken» der, en fattig gosse, som »aktade lammen», satt härunder ofta på en »sten-kalm». Engång när det ringde till middag i Prest-gården, ropade »di Sma under j årdena»: »Hvar jär min lävva (lufva)! hvar är min lävva!» ty alla skulle nu skynda till Prestgården och äta. — »Gi mig a lävva med!» sade »sårken». — »Gi han gamle Fars lävva», sade en annan, »för Gubben orkar ända inte gå med!»

Nå; nu gick gossen med sin lufva på sig in i Prestens kök, och då såg han att en af de Små satt vid hvar och en af tjenstefolken och åt förtvifladt och just det bästa af maten. När gossen då fick råka Presten, frågade han om han icke såg något ovanligt der i köket. — »Nej!» sade Presten. — »Nå, så tag denna lufva på Er, Kära Far!» — Presten gjorde så, och såg nu alla de Små sitta till bords och förtära maten för hans folk. — Derefter fick folket läsa till maten, hvarefter de små underjordiska ej kommo dit, och alla trifdes af födan. — Gossen lade på stenkalmen lufvan, som han fått låna, och den de Små togo in till sig igen.
J. Kalström.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.80-81