Lauhage-Bysens mystiska krafter

I den stora hop-skogen mellan Sanda, Westergarn och Eskelhem, der väl den vexande skogen är af råmerken indelad, men marken begagnades för sam-bete och derför kallas »hop-skog» —, uppehåller sig en s.k. »Byse» eller skogstroll, som uppenbarar sig i många skepnader, och af de gamla blifvit kallad: »Lauhage-Bysen».

Så gick sig engång en Bonde från Rosenbys i Eskelhem vilse i Lauhageskogen, och kom så ända ner till Bjästafs-qvarn i Sanda, som ligger i närheten af Lauhagen. Nu var det i torra sommaren och just i rågtiden, och vid qvarnen fanns ej en vattendroppe hvarken i dam eller trumma. Men ändå så löpte till Bondens förvåning qvarnhjulet i argaste fart ! Lysste då Bonden att närmare se efter, hur dermed kunde sammanhänga; hvarför han gick dristeligen in i qvarn-huset, och blef nu ännu mer förundrad, då han såg att allt »in-värket» i qvarnet också gick med lika god fart. Icke desto mindre trefvade han sig opp för trappan på qvarn-loftet, och der fick han till sin häpnad se en liten Gubbe, klädd uti grå lång-jacka, kort-byxor, strumpor och skor, stående uppe på mastret och hvilande hufvudet och armarne ner i qvarn-truten, liksom för att röra i säden. Nu blef Bonden alldeles förskräckt, ty han kunde nu förstå att det ej stod rätt till, utan att det var sjelfva Lauhage-bysen som visat sig, störtade utför trappan och så på dörr »hvad hart du, hvad gir tu!» på Bjästafs-boarnes qvarn-väg ut på stora landsvägen, nogsamt undvikande den förgjorda Lauhage-skogen.

Åter så gick en hop barn ut ifrån Rosenbys en dag med sina »rödbärs-skräppor» för att plocka »rödbär» (smultron). Men de hade knapt hunnit ett stycke in i skogen, der den stora ensliga Eken står och hvarest var ett godt »rödbärsställe», då de till deras förskräckelse fingo [se] en liten gråklädd Gubbe med röd »stickmössa» som låg straxt vid eken med händerna under hufvudet och hvilade. Barnen fingo knappast ögonen på honom förr än han ropade så hotande och förfärligt till dem, att de alldeles förskräckte togo till bens, skyndade sin väg, och af fruktan för Lauhage-Bysen och hans skog, öfvergåfvo all bärplockning den dagen.

Man tror äfven att Lauhage-bysen visar sig på andra ställen i närheten för att göra allmogen något »sne» eller förfång: så hände det sig en gång vid Tjuls såg-qvarn i Eskelhem, att såg-folket, oaktadt det var fullt såg-vatten, omöjligt kunde få sågen att gå sedan de som vanligt uppdragit »vägluckan». De gingo ner till hjulet för att se efter om något deri fastnat till hinders; men de kunde icke något sådant upptäcka. Då fann en, som var »klokare» än de andra sågkarlarne och »som var kännare i skogen», på råd: han sprang upp i såg-kammaren, tog en skopa »het hyr» (glödande ask-mörja) ur spisen, och kastade det så ner öfver qvarnhjulet och axeln; och i och med detsamma tog qvarnhjulet till löpa »med imaste fart». Men just i samma stunden hörde såg-folket någonting ilskefullt skratta ur skogen långt ner i Tjuls-hagen; och nu visste nog hvar och en att det var Lauhage-bysen igen som spelat dem sprattet.

- I närheten af Lauhagen i Walde-hage finnes en räfgrop, derifrån vid Helgerna, särdeles vid Jul, höras förfärligt hemska rop, hvilka man också tillskrifver nämnde Byse. I trakten der, på Sockne-vägen mellan Eskelhem och Sanda, kom en gång en Bonde ridandes, och fick då höra i sjelfva »qvie-minne», der skogs-»qviorna» komma ut på stora landsvägen, ett uthållande ohyggeligt läte, hvarvid Bonden, som var vid godt »umhör», tillsporde spöket: »Gala när du blir Gast!» — Men i detsamma fick hästen ett så våldsamt slag att han »signade ner», och Bonden följde med i backen. Då blef Bonden förskräckt: men sedan han länge och väl sysslat med hästen, fick han ändtligen honom igen på benen och fick så leda honom i gård. Men efter troll-skottet fick hästen ett styggt sår, som alldrig blef till fullo läkt.

Åter igen visade sig samma Byse, eller som andra tro, en Gubbe från Snögrinde som stått i förbund med den onde i lifstiden, för en Bonde, som ridandes återvände från Robbjens-qvarn i Klinte. Bonden red stora vägen fram förbi Böndars i kol-mörkret, hvarför han från qvarnen medtagit ett stort tjärveds-bloss, som han lyste sig med. När han nu var ungefär vid Snögrinde, kom han på landsvägen i möte med ett sädes-lass, draget, såsom han i börjat tyckte, af ett par stora svarta oxar, hvilka dock snart förminskades till ett par små råttor för lasset; men någon menniska såg han ej till. Bonden, som nu kunde förstå att det ej stod rätt till, tände just som han var jemnsides med lasset på detsamma med tjärveds-blosset, och red sedan allt hvad han orkade hem, stälde hästen i stallet och skyndade in i stugan. Men knapt var Bonden väl inkommen förr än han hörde ett förfärligt dån ute på gården. Ingen vågade sig [ut]; utan man fruktade för säkert att alla kreaturen skulle blifva förderfvade om natten, hvilket man dock andra dagen fick se icke hade händt, emedan Bonden vid hemkomsten om qvällen hade haft så mycket sans att han ej förgätit »slå kors för stallsdörren». — Slut.
J. Roswall, f. 1867. Skollärare i Sanda.

[Före titeln står]: »Bysar» äro sådana, som »suri (svurit) jård till sig».
L. Utbunge.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.134-136