Kråkor och magiska kläder

Då man engång på ett ställe slagtade svin, kommo en hel hop korpar och kråkor och satte sig der för att få sig en godbit; och som de snart blefvo närgångna, blef Slagtaren förtretad och slungade sin knif efter dem. Den olycklige, som knifven träffade, flög med möda bort i sällskap med de andra foglarna. — Men om natten bulltade det på hos en jordgumma som var »klok» och kunde bota: karlen bad att hon genast skulle stiga opp och följa med. Då hon kommit utför grinden vid »husarna», sjönk hon ner i jorden, och kom så dit ner der de Små bodde. Då fick hon se en liten qvinna ligga i sängen med en stor knif i låret, och folken bådo henne att taga ut knifven och bota såret. Då hon gjort det, bjödo de henne allehanda rar mat, den hon dock ej vågade äta, ty då hade de fått makt öfver henne.

Deras boning var under husarna, och midt öfver deras bord var tjurens bås beläget, så att orenligheten rann ner på deras bord. Tjuren hade ock alltid vantrifvits, och de hade gerna dödat honom, men de hade ingen makt öfver honom: nu bådo de Jordgumman att hon skulle låta flytta tjuren, så blefve han straxt treflig och frisk. — Då de Små sågo att Jordgumman ej ville hafva någon mat för sitt besvär, så gåfvo de henne en mycket vacker röd klädning, som hon kunde gå med till heders hvart hon ville, bara inte i kyrkan — Då nu gumman nyttjat den en tid vid gästabud och högtidliga tillfällen, och alla städse berömde den vackra klädningen och sade att hon gerna kunde gå i kyrkan med den, så beslöt hon en dag att taga den på sig till kyrkan. Men knapt hade hon kommit i sin bänk, förr än klädningen flög af henne och »f örsvanst», och hon fick halfnaken skynda sig hem så godt hon kunde.
J. Kahl.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.97-98