Klockarens övermodiga son

För många Herrans år tillbaka var i Eskelhem en ung dräng, Klockarens son derstädes, som var särdeles öfvermodig och full af alla handa upptåg. — I Socknen dog så en gammal piga, som bodde borti i en skogsbacke, och kallades »Backe-Brita». När hon nu om söndagen skulle begrafvas, och då man efter gammal Gothländsk folk-sed strödt granris på grafven och äfven på vägen dit — hvilket så brukas för hederliga lik —, så uppförde sig pojken dervid ganska spotskt och gyckelaktigt, sparkade det strödda granriset från grafven, och mente på att någon sådan heder ej behöfdes för ett sådant gammalt »sqvalpelagg» som Backe-Brita var.

Men om natten, då alla i god ro gått till sängs, blef det ett rysligt dån och väsen utan för byggningen i Klockare-gården: man hörde förfärliga jemmerrop af »Kattu», som var stängd ute om natten och som brukade ha' sin plats uppe på taket af Klockare-byggningen jemt och ständigt; och trollet — spöket efter Backe-Brita — rasade förfärligt, skakade byggningen så att det brakade i henne, och lyfte stundom Klockare-byggningen så högt upp, att man kunde skymta månskenet under syllarne. Alla förfärades, men isynnerhet klockare-pojken som uppväckt hela trollväsenet med sitt otidiga gyckel, darrade som ett aspelöf. Man steg opp ur sängarne, gjorde opp eld på spisen, för att få makt med trollet; ja, man brände upp all ved som fanns i stugan, men det hjelpte inte. Slutligen måste de bränna opp allt som ej var väggfast i stugan; men förgäfves — oväsendet fortfor. Då till läsa alla böner, som kunde påhittas; men fred blef det ändå inte i Klockaregården den natten för Backe-brita, förrän dager vardt ljus. Man såg då till sin förundran att ingen skada gett [i] i gården; men »Kattu» hon låg på gården sönderrifven i 100:de stycken!

Nu befaltes genast Klockare-pojken att gå 'sta' på Backe-Britas graf, der lägga granriset i sin ordning och bedja om förlåtelse för det han visat vanvördnad för hennes kalla stoft. — Då blef det ändtligen åter frid och ro i Eskelhems-Klockare-Gård. — Slut.
J. Roswall.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.261-262