Klockaren och likprocessionen

I grannt månskensväder gick engång en »klockare i Lummelunda» från en begrafning hem öfver marken, då han plötsligt fick höra en sång, som liknade »begrafvelse-ton». Sången kommer allt närmare, och klockaren ställer sig vid ett led att lydas; sången let som af mycket folk, men ingen såg han. Som han stod och såg ned på jorden, var det in vid hans fötter en Lik-procession! Men de voro så små att de kunde gå raka med kistan på båren under ledet, då den understa »led-balken» var borttagen. Men alla som bar hade käpp i den ena handen. Fyra stycken gingo före att sjunga och tio buro kistan; men huru många det var i processionen kunde han ej räkna; men det hade sett ut som en myrstack. Men alla gingo ordentligt i sina led, och de som gingo före och sj öngo hade stark stämma. De höllo vägen lika fram genom marken tills de kommo till stora landsvägen, den de gingo tvärsöfver, och så ner åt sjön eller bergs-klipporna, som der äro. Då tordes ej klockaren följa med längre ehuru han hade god lust att se deras kyrkogård och deras begrafnings-sätt. Då klockaren sedan höll vägen rätt fram, stadnade de litet och sågo efter honom; men åter så började sången och de fortsatte åter sin gång.

När Klockaren gick vägen fram och var under Rosendals-backe, kom något stort, som för hans ögon såg förfärligt ut, rullandes mot honom i backen; men som han var vid ett dugtigt humör af begrafvelse-ölet, steg han in i Lundbjergs åker, som var vid vägen, stälde sig i ett »kors-fur» och sade: »Här i kors-furet är jag säker för spöke, det vet jag!» och då rörde det sig ej mera. Men klockaren fick stå der två timmar, innan han rätt harmsen öfver sin räddhåga gick fram, och fick då se att det var en stor enes-buske som låg der. Klockaren sade då vid sig sjelf: »Du borde ej varit född till klockare, som så lätt kunde låta skrämma dig!» fick så bättre mod och gick nu tillbaka för att se efter likprocessionen.

Men då satt der i landsvägen för honom en hare, som knapt ville flytta sig undan för honom. Klockaren fattar då efter haren; men denne flyttar sig bara ett litet stycke bätter fram. Klockaren tog åter efter honom; men han kröp hon [om] liksom ur händerna. »Hvad fan», sad' klockaren, »hvad har jag råkat ut för i natt!» och grep så åter efter haren; men den kröp honom nu likaledes ur händerna. — »Gå hur det vill», sad' Klockaren, »så skall jag nu ha' dig!» — Haren kröp genom ett led, klockaren efter; och nu tyckte han sig redan ha' tag i honom; men han slank alltjemt undan; och så bar det af med dem båda ner i markerna. Slutligen blef klockaren så vilsen att han ej visste var han var hem; och satte sig så förargad på en sten. Bäst det var såg han lyse ur ett fönster, och när han gick fram dit, så var det begrafvelse-gården han nyss lemnat. — Slut.
Jac. Wallin, Snaldarfve i Martebo.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.88-89