Jätten och den lille bonden

Den tid då jättarne ännu bodde talrika i landet, gick en Bonde och plöjade på sin åker. Bäst han gick i sitt arbete, kom der en ofantlig Jätte-qvinna, förundrade sig öfver Bondens litenhet inberäknad oxarna och plogen — hvilket hon tyckte allt vore en leksak. Hon tog derföre Bonden med oxar och plog i sitt förkläde och bar allt vackert med sig till berget för att visa sin man och Jätte-barnen såsom något nätt och märkvärdigt, och ville der behålla dem. Men Jätten sjelf tyckte att det var synd om de Små, och sade till qvinnan att hon ej skulle plåga dem och behålla dem i Berget, utan låta den lille mannen med sitt »dont» och dragare få gå sin väg med fred; »ty», tillade han, »det är just det små kloka fålket, som engång skall efterträda oss på jorden!» — Och dermed så släppte Jätte-qvinnan Bonden med oxar och plog oskadd ur Berget. - Slut.
Edv. Olsson.

[I marg. står]: En Jätte-jungfru tog en piga vid Värkes på Fårö med plog, oxar och allt och bar det till »modri» i sitt förkläde. »Låt det vara», sade den gamla, »dessa (Små) skola efter våra dagar besitta jorden».
Jens Jak.n Båta.

Koncept från 1854 finnes i R 625: 5, s. 90.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.40