Jakobs äventyr vid Diger-Rör

En Bonde, Jacob Folkedarfve i Garda, omgicks mycket med »Digerrörs-Gubben», och de voro mycket goda vänner. — Jacob var en dag ute och skulle »tyna» kring Aikäse-myr: men mot middagen blef han hungrig, stekte sin fisk vid elden som han »bädde» sina bandar vid, åt och lade sig sedan att sofva. Der under kom Digerrörs-Gubben dit och stekte sig grodor vid elden. Sedan det var gjort, sade han till Jacob: »Vitt däu ha fisk, Jakup?» —Men när Jacob låtsades som han sof, frågade Digerrörs-Gubben om igen; och tillade, då Jacob ej ville vakna: »Inte vitt däu nåkä ha, u inte skatt Däu nåkä fa!» hvarpå han ensam åt opp sina stekta grodor. — Sedan arbetade Jacob åter med sin »tun», och derpå blef han törstig: då gick han bort till Diger-röret och bad att han skulle få rent vatten — ty trulldom rår ej på rent vatten det han ock fick, men sade: »Vattnä var gutt, men käret var dåligt !» — »Ja», svarade Digerrörs-Gubben, »fikst däu dåligt kärl, så skatt däu fa bätar kärl u bättar drikkä hjärnest däu kumbar!» — Andra dagen körde Jacob korsfurar öfver myren; och Digerrörs-Gubben stod vid ledet och kunde ej komma till honom.

Tredje dagen sadlade Jacob sin bästa häst, for till skogen, och blef så törstig och red sig fram till Röret, och ropade: »Kumb äut mä ain gang drikkä till mig!» — Ändtligen kom Digerrörs-Gubben ut med guldhornet, hvari det bruna ölet fradgade; men Jacob slog det öfver axeln och red sin väg in öfver myren; Digerrörs-Gubben efter: »Fålltare Fyllinge for af mä oä Gyllingen! ta' i lykkä, ta i hank! — — här fins hvarken lykke eller hank!!» Jacob red tvärs öfver korsfårorna, men trullen, som följde Digerrörs-Gubben, måste löpa omkring. När Jacob ändtligen kom hem, kastade han sadlen af hästen och dref honom opp i socknen men, guldhornet kastade han in i ett »flo-hau-gärde» (flohufvudgärde af en ved-kast)*, bomade till huset om sig; men Trollen lyftade så mycket på byggningen att han kunde se dagen under »svillama» — —, splittrade vedkasten, men kunde ej röra kors-hufvudet; och så flydde Digerrörs-Gubben och alla trollen med rop och skri. Guldhornet blef sedan der i Jakobs tid; men kom derefter norr ut i landet (i Bäl, der Böindä-Karl hade sett det). På hornet stod åtskillig svårtydd läsning.

Den, som är begrafven i Digerrör, het Digur, en kämpe. Grafven är en kammare i N.W. hörnet. — En Präst, Funk, i Garde tog hela Garde socken med sig och äfven »Aitelaimar» och spänderade på dem; men då de kommit något ner i röret, ramlade de uppkastade stenarne ner igen, det kom der så mycket orm, och somlige blefvo sjuka, så att de »to' laidä pa dä!»
Folkedarfve, Garde.

[I marg. är tillskrivet]: Den halte Troll-gubben vid Diger-Rör böd Fåltaren först dricka öl ur ett guld-kärl, som såg ut som en naut-klau (= nöt-klöf; Isl. Nautr = följeslagare, egendom, klenod = I:36?) och sedan en guld-pokal, som Fåltaren tog. Trollet ropade då: »Fåltaregyllingen — For af med min Gyllingen! de halte och de skaive (skefva, vinda) kom ut och ränn !» — — Fåltaren gömde då kalken i ett »skeidflo-haude» (= vedkast-hufvud) och sig sjelf uti ugnen i stugan (VI: 112).
C. B. Östman.

— — Diger-rör är (i865) för skatt-sökning omstörtadt och förstördt aff. d. bonden, f. d. fanjunkaren, f. d. landthandlaren Rondahl vid Häguls i Garda!

Konceptanteckning till I: 258 i R 625: 5, s. 112 (1866).
»Fåltare-fyllingen for af m. min gyllingen,
»Di halte u skaifve kum ut o. ränn!»
ropade den halte G:n, s. först böd F:n öl ur ett guldkärl, s. såg ut s. en »naut-klau» o. sed. en guld-pokal, s. F:n tog — — gömde kalken i »skeid-flo-haude» på gården o. sig sjelf uti ugnen i stugan — — vid Diger-Rör.

Diger-Rör, omstörtadt, 1865, af f. d. Fanjunk., f. d. Bonden o. f. d. Landthandlanden Rondahl vid Hägels i Garda!

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.107-109