Jägaren och trollhararna

En jägare i Fleringe var engång ute och jagade, och han hade den dagen en ovanligt lycklig jagt: han hade redan skjutit flere harar, och slutligen såg han harar hvart han vände sig. Nu komma tvenne harar och sätta sig midt för honom: han lägger an, men skjuter bom! Hararna flytta bara litet på sig, han skjuter igen, men åter bom!! Han undrar då hvad fan det är för harar; då de rände mellan benen på
honom och sätta sig åter ett stycke framför honom skjuter, och så bom för tredje gången!!! Hararna springa nu sin väg och Jägaren efter, i hopp att kanske få slå ihjäl dem, som han ej kunnat få skjuta.

Hararna spände nu in i ett »tjåck» bland buskar och snår: Jägaren efter dem, och in bland stenar och stora hällar — hararna före och han efter in i berget. Der såg han nu i bergskymningen en port, som sprang opp för hararna, och han for in efter dem. — Der inne i berget satt en qvinna och spann, och hon hade så stora bröst, att hon kastat dem öfver axlarna; och der stodo nu de begge troll-hararna och diade. Qvinnan sade då till den häpne Jägaren: »Hvarföre skulle I skjuta på mina barn i dag?» — Skytten svarade: »Jag visste ej annat än att de voro vanliga harar!» »Ja, ja» sad' qvinnan, »denna gången skall I slippa; men kom inte igen en annan gång!!» — Och dermed så störtade Jägaren sig ur Berget, kom med möda sin väg, då ett fasligt skratt skallade efter honom i berg och skog; och han tordes alldrig mer skjuta på någon hare.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.125