Jägaren och trollhararna

En jägare i Fleringe ver engång ute och jagade, och han hade den dagen en ovanligt lycklig jagt: han hade redan skjutit flere harar, och slutligen såg han harar hvart han vände sig. Nu komma tvenne harar och sätta sig midt för honom: han lägger an, men skjuter bom! Hararna flytta bara litet på sig, han skjuter igen, men åter bom!! Han undrar då hvad fan det är för harar; då de rände mellan benen på honom och sätta sig åter ett stycke framför honom - skjuter, och så bom för tredje gången!!! Hararna springa nu sin väg och Jägaren efter, i hopp att kanske få slå ihjäl dem, som han ej kunna få skjuta. Hararna spände nu in i ett "tjåck" bland buskar och snår: Jägaren efter dem, och in bland stenar och stora hällar - hararna före och han efter in i berget. Det såg han nu i bergskymningen en port, som sprang opp för hararna, och han for in efter dem. - Der inne i berget satt en qvinna och spann, och hon hade så stora bröst, att hon kastat dem öfver axlarna; och der stodo nu de begge troll-hararna och diade. Qvinnan sade då till den häpne Jägaren: "Hvarföre skulle I skjuta på mina barn i dag?" - Skytten svarade: "jag visste ej annat än att de voro vanliga harar!" - "Ja, ja" sad' qvinnan, "denna gången skall I slippa; men kom inte igen en annan gång!!" - Och dermed så störtade Jägaren sig ur Berget, kom med möda sin väg, då ett fasligt skratt skallade efter honom i berg och skog; och han tordes alldrig mer skjuta på någon hare.