Hvitormen och klokskapen

Hvit-ormen kallas så emedan han är alldeles hvit; och denne är mycket sällsynt att finna. Men när någon är nog lycklig att få fatt i en Hvitorm, så koka de honom lefvande i gryta på elden1, då istret och flottet flyter opp på spadet. Om man då doppar bröd deruti och äter, »blir man klok» (allvetande), d.v.s. får mera kunskap och insigt än andra menniskor, vet hvad som hända skall, kan hitta gods, skaffa rätt på stulna saker, bota sot, m. m. dylikt.

Så hade engång en dräng, som nyligen var förlofvad, fått tag i en Hvitorm, hvilken han tog med sig hem ur skogen. Han bad då genast sin fästemö att sätta grytan på, för att sedan doppa bröd i flottet och derigenom kunna trolla sig till rikedom och lycka. Men under det Hvitormen koktes och pigan ett ögnablick gått ifrån grytan, kom en liten »Lammsårk» in i stugan, och då han såg det läckra flottet sjuda ofvanpå grytan och trodde att det var något rart nöt-kött, tog han fram sin brödstump, doppade flott i grytan och åt.

»Lamm-sårken» blef derefter straxt »klok»: bland annat sade han till Presten, som hade en märr, som var »ifyl» (med föl), af hvad kön fölet skulle bli, hvarföre Presten tog opp honom och lärde honom. Gossen blef snart derefter en mäkta klok man, mycket lärd och ett vidunder för hela landet, der man nu blott talade om den »kloke» mannen. Och Han blef slutligen upptagen vid Hofvet och snart den högste Herren i Riket; men drängen, som först tagit Hvit-Ormen, blef, troligen derföre att han meddeldt hemligheten åt sin Fästmö, fast dummare än förut, och så dum att han ej ens dugde till Lamm-sork. Slut.
L. O:n Kallbjärga, Fårö, f. 1799. A. Söderdal.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.204