Hunden och silverskedet

En beskedlig piga följdes alltid af tvenne stora rödbruna Hundar, som sågo mycket kloka ut. Men ingen såg dem utan hon, fastän hon omtalade det för sina kamrater. Hundarne följde henne öfver allt och hon var städse vänlig emot dem: bakade pigan, så voro de der, och hongaf dem då hvar sig en half brödbulle; och när hon mjölkade, stodo Hundarne i kohusdörren samt fingo sig då en tår mjölk. Men när hon någon gång blef otålig på dne och hundsade till dem, sågo de så bedröfvade ut i ögonen, att hon blef helt förskräckt och det gjorde henne ondt om dem.

En dag, då pigan stod på ladugården, kom en stor Herre på en grann häst ridande der in och han hade hundarne med sig. Men hon såg ej straxt deras husbonde; utan då hon som vanligt skulle fägna hundarne, sade Herren: »Ja, så är det Du, som är så beskedlig mot mina hundar; derföre, håll upp ditt förkläde, så skall du få din belöning.» Och dermed så kastade han en hop hyfvelspånor och torra löf till henne -, så tyckte hon -, samt sade, att hon ej skulle se på gåfvan förr än dagen derpå: och så försvann han. Hon tyckte, att allt detta var underligt och att skänken icke var värd någonting. Derföre så smällde hon ned hela bråten i en vrå och lade sig sedan att sofva. - Men morgonen derefter, då hon skulle klä´på sig, fann hon en stor, blank och vacker silfversked hängande vid förklädsbandet: det var en hyfvelspån, som händelsevis blifvit qvarhängande der! – Och sedan såg hon aldrig mera till de begge hundarne.
Chr. Östman, Garda, f. 1838. (Snäcke-gärdet 7/9 65.)

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.31