Hultungs-Per och hunden

Wid Hultungs i Bunge, som ligger ensligt inne i djupa skogen, var i förra tider en Husbonde, som hette Per. Det var en stygg karl och illa känd och fruktad af alla; ty han var »klok», kunde »derfva» bössar och hästar. Slutligen blef han trött vid all sin ondskap han gjort, började gå och vurma och tycktes vilja »gå i ste» och göra af med sig. Men han hade en gammal piga hos sig, som visste af hans grubblerier och hans själs tillstånd, hvarföre hon jemt gick att »passa ut honom».

När Hultungs-Per då en dag varit länge borta, gick den gamla pigan ner i marken att söka reda på honom, då hon fick se att Per gjort fast en rännsnara i en stor ek, dit han redan klifvit opp för att hänga sig. Pigan ropte då till honom att han för Guds skull skulle afstå från sitt onda uppsåt och stiga ner ur eken och gå hem igen. — Ty hon såg en stor svart hund sitta under eken, just der Per hade bundit snaran att hänga sig uti. Hunden satt der och glodde med fasliga brinnande ögon; och det var den Onde sjelf som der satt färdig att taga den ogudaktige Pers själ bara den rann ur kroppen. När nu Hultungs Per fick höra det, blef han förskräckt, sprang ner ur trädet och lofvade att alldrig mer falla på så onda tankar; och när han då följde pigan hem och vände sig om, såg han också den store svarta hunden sitta gloendes efter sig. Per blef derefter beskedligare och kristligare än förut och drägligare för sina grannar. — Slut.
A. Söderdal.

[I marg. står]: Hultungs-Per (Fadren hette H. »Byri») var en stor Trullkarl och kunde skämma hästar: bland annat brukade han ställa sina hästar utanför en annans stallvägg, och kunde dervid göra så mycket, att hans hästar allena hade godt af det fodret, som de innanför stående åto upp.
L. Utbunge.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.63