Hobergs-Gubbens Son

Då Westergårda-Mor i Sundre gått och lagt sig, kom om en stund far hem, klädde af sig och gick i säng till sin hustru; och hon kände sig hafvande ifrån den stunden. Men straxt steg Bonden upp ur sängen och gick ut. — Bäst det var kom han in igen och helsade god afton. Hustrun undrade öfver och frågade hvad han gjort ute. »Jag», frågade Westergården förundrad igen, »jag kommer ju nu först hem», menande på att han varit hemma; men med det öfriga teg hon, i förmodan att det varit Hobergs-Gubben, som haft »sänge-lag» med henne.

När sedan tiden var ute för Westergårda-Mor, födde hon en gosse, och denne var Hobergs-Gubbens Son; och han vardt af en öfvermensklig styrka: ty engång, då man efter en hus-ating roade sig och drängen kastade »i kämp», tog Hobergs-Gubbens son eller »Store Westergården» — som han kallades - en »fram-vagn», fattade den i tisseln och kastade den öfver »hus-ryffte».

En annan gång kom han på stadsvägen i färd med en stor och stursker Bonde från Hämunds i Sanda, som kom åkande i sin »skrynndä», hvilket då ansågs högfärdigt och var ovant. Då ingen af dem ville vika, ropade Westergården: »Hvad är du för en, som ej vill köra ur vägen?» — »Hvad», svarade den andre, »känner du ej till store Hemmundar i Sande?» — Då ropade Westergården åter: »Men känner du ej store Westergården i Sundre !» Och dermed så tog han »skrynndä» och allt och häf de det in öfver »tunen»; och dermed fick store Hemmundar låta sig nöja, efter som han råkat ur för sin öfverman.
J. P. Enderberg.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.55-56