Hobergs-Gubben och önskningarna

En Bonde i Sundre ville så gerna engång se sin gamle granne Hobergs-Gubben, som bodde der vid i berget. — En dag gaf han sig ändtligen af, och kom sig så snart in i Berget, der han viste att HobergsGubben bodde. Långt inne i berget fick han se en dörr stå på glänt; och då Bonden dristigt steg in, fick han se en stor, »haplig» Gubbe sitta der inne som frågade honom barskt: »Hvad vill Du?» Bonden svarade: »Jag har kommit hit för att se Hobergs-Gubben». — »Det är just jag det», svarade Gubben, »och du må vara välkommen!» »Men nu har jag ej mycket tid med dig», tillade han, »ty jag skall bort och helsa på en god vän, som bor på St. Carls-ö; men vill du, så kan du få följa med mig». Bonden bejakade detta; och på ett underligt sätt voro de begge på en handvändning komne till Stora Carls-ö, der de gästade godt hos Hobergs-Gubbens vän, en Bergs-Gubbe, som bodde der i sin bergssal. Snart efter besöket, tyckte Bonden, voro de begge åter tillbaka igen till Hoberget.

Under tiden vardt Bondens hustru mycket sorgsen och änslig öfver sin man, ty han hade nu varit borta en lång tid, och hon kunde väl tänka att han gifvit sig af till Hobergs-Gubben, och fruktade att det gått illa med honom. En dag tog hon sin »stick-söm» i handen och gick bort till Hoberget att leta efter sin man (»kal»): hon gick och letade länge och väl, och det var kallt och ruskigt om dagen.

Bäst hon gick, så fick hon se en stor Gubbe sittande på »burgen» jämmerligen frusen och huttrande af köld, och fast »broende» sina hiskeliga blåa näfvar, ty han hade inga vantar. Bondhustrun hade ondt af den Gamle der han satt, och gick fram och gaf honom de vantar, hon stack på och som just nu voro färdiga. Gubben tog dem på sig, tackade mycket för gåfvan, och tillsade henne till vedergällning få göra sig 3 önskningar. Bondhustrun önskade sig då för det första, att hon skulle få sin man åter, frisk och helbrägda. Genast slog Gubben med sin staf i Berget, och straxt stod Bonden, hennes man, vid hennes sida. Hon blef mycket glad och förstod nu att den Gamle var Hobergs-Gubben sj elf, som hon gifvit vantarna, och önskade sig för det andra, att hennes man måtte få god lycka på sjön med fiskeriet. — »Det skall I få», sade Hobergs-Gubben; »men du skall alldrig ro för långt ut från landet», tillade han till Bonden, »ej längre än till 'Haukare' (ett grund utanför Bunnäs), och när du hör en tupp gala eller en hund skälla i land skall du genast skynda åt landet». För det tredje önskade Bondhustrun sig lycka med deras åkerbruk. Detta bejakade ock Hobergs-Gubben; och dermed vardt han försvunnen. — Bonden och hans Hustru gingo nu hem, och hade sedan i all deras tid lycka med strand och åker, och blefvo mycket rika och lyckliga.
Daniel Jacobs., Hallsarfve, Lau, gen. J. P. Kellgren och J. Lundgren, Wamlingbo.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.53-54