Hobergs-Gubben och bonden

En bonde i Stor-södret var granne med »Hobergs-Gubben» som bor i sin sängkammare, en djup bergs-håla i vestra väggen af Hoberget, som är Gotlands sydligaste udde. Hobergs-Gubben var mycket god mot Bonden, som var fattig och hade många barn: han hjelpte Bonden ofta till god fisk-lycka — bara han slog i berget, och var ständigt för Bonden en god granne, och gaf Bonden allt godt. Men nu var den fattige Bonden mycket ledsen, ty hans hustru [hade] nu åter fått barn; litet hade han i huset, och tvungen var han mäst att bland andra bjuda Hobergs-Gubben till fadders; och hur skulle han kunna mätta honom!

Men Bondens dräng, som var en slug karl, bad Bonden: »Far får jag inte gå och bjuda till fadders i Ert ställe?» — »Jo», sad' Bonden, »men hvad skall det uträtta!» — Nå, Drängen tog sig en säck, bultade på Berget, då Hobergs-Gubben ropade der inne: »Hvem är det som bulltar på mitt berg?» — »Det är jag!» svarade Drängen. — »Hvad är det för en jag?» —»Jag är från Bonden straxt här vid, och ber att I ville ge honom något fisk.» — »Hvad skall han med det just nu?» »Jo, jag är ute och bjuder till fadders, för Mor har fått ett litet barn.» — »Ja så!» — »Och derför kommer jag ock att bjuda Er till fadders.» — »Nå», ropade Hobergs-Gubben, »i 7oo år har jag bodt här i Berget; men alldrig har en sådan heder skett mig förr — mycket stor heder, stor tack! Men hör, hvilka flere äro bjudne då?» — »Vår Herre Christus.» — »Hm!», sade Hobergs-Gubben; »hvilka flera då?» — »Sanct Pär.» — »Åh, hå!» suckade Hobergs-Gubben: han är en hatare af min slägt; men jag vill i alla fall komma — hvem flere då?» — »Sanct Mikkål.» »Bevare mig», sade Hobergs-Gubben; »men jag vill ändå söka komma. Nå, hvem skall bära barnet?» — »Det skall Sanct Gertrud göra.» — »Skall hon det», sad Hobergs-Gubben och ruskade betänkligt på hufvudet, men han lofvade ändock att komma. »Nå», sade han slutligen, »är det då inte flere som äro bjudne på Fadder-skapet. — »jo, minsann», svarade drängen, »jag hade så när glömt en, som är trumslagare, tror jag!» — »Nej, nej», sade Hobergs-Gubben, »helsa då och tacka din Husbonde, men då kan jag inte komma, för han är Vår Herres Trumslagare; jag känner honom: då jag engång var ute, kastade han trum-stickan efter mig och slog dermed lårbenet af mig — aj, mitt lårben; nej helsa och tacka, men jag kan ej komma, tror jag!» — »Men», tillade Hobergs-Gubben, »bruka ej Faddrarne ge någon Faddergåfva?» — »Jo visst», sad drängen, »om de äro der eller icke; för de äro ju i alla fall uppskrifna!» — »Nå, huru mycket ge de då? och ingalunda vill jag vara den sämste!» — »Allt som de äro hederliga till», svarade drängen.

Och dermed fick denne nu komma in i det innersta af Hobergs-Gubbens sängkammare. Drängen höll fram säcken, höll upp säck-munnen med begge händerna och bet i med tänderna; och så tog HobergsGubben af sin penninge-»moe» och kastade en skopa silfver-pengar och guldmynt i säcken och sade: »Brukar någon ge mer ?» — »Åh, jo, men», sad' Drängen. — Åter så kastade Hobergs-Gubben dit en full skopa. »Ger någon mer ?», frågade han. — »Somliga som äro rätt hedersamme», sad' Drängen som allt emellanåt stod och lättade på säcken. Men när Hobergs-Gubben kastat den tredje penninge-skopan i säcken, trodde sig Drängen ej kunna orka mera, hvarföre han tackade Hobergs-Gubben så mycket, sade att det var en mycket hederlig Fadder-gåfva, och bad slutligen Hobergs-Gubben vara god och hjelpa säcken på honom; det Hobergs-Gubben ock gjorde, och bad Drängen helsa godt hemma och tacka Bonden för hedern: »Kom igen en annan stund, så får Du dig väl fisk också!»

Drängen kom hem med penninge-säcken, och Bonden blef öfver allt detta hjertligt glad; och när de nu skulle fiska till Barnsölet, blef det ett stort fiska-fänge af grann och god fisk. Barnsölet stod med lust och glädje, och Bonden vardt efter den stunden den rikaste Bonden i hela Stor-södret, derför att han bjudit Hobergs-Gubben till sig på fadder.
Fr. Sjöberg, m. fl.

[I marg. står]: Hobergs-Gubben bodde förr inne i den djupt in i Pukberget gående Pukbergs-hålan i Lofta Socken på Småland. Men som han der ej längre fick ro för trenne ting: »Lofta bjällror» (de tre klockorna i Lofta kyrka), »Kåfve-källa» (som brusade der vid) och Nårse (Norrsjö)-hund, som jemt skälde på honom från Gården; så flyttade han till Södra udden på Gotland, der han sedan bott i Hobergets sängkammare; och då blef han först kallad för »Hobergs-Gubben».

Inne för hans berg-sal i Puk-berget skall finnas en håla än djupare in i berget; men ingen har fått reda på ingången, som många sökt för att få den guldkaret som fins der. En Lappfinne som engång var i Lofta-trakten var inne i den innersta hålan genom sitt trolleri, och hade redan tag på guldvagnen; men, efter som någon dervid ville passa ut honom, fick han bara med sig den ene guld-skacklan af vagnen.

En sten så stor som ett hus vid Norrlanda-udden vid Gränsö och Westervik är af Hobergs-Gubbens Dotter medelst hennes strumpband kastad från Gotland och Hoberget efter Lofta kristna kyrka; men den hann dock ej fram till Lofta eller kunde nedslå den ännu hatade kyrkan.
Pehr Göran Pettersson, Gothem; men född på Småland.

[I marg. står med blyerts]: I st. f. en bonde, säges det varit »Getaren» (= vaktaren) på Bunnäs stora allmänningsåker, som ligger nära fram emot Hob. Denne Getare är också verkligen den närmaste grannen intill Hob.
C. S.

Konceptanteckning till I: 192 i R 625: 3 (V), s. 120 (1859).
Hob:sgubben var bjuden på bröllop till Westergårde — — ffi han ville ej komma för trumslagaren, s. förut var buden, s. hade m. trumstikku skadat höö i ena lårbenet. Trumslag:n = Tornet = åskan —. Gaf pengar. — »Ingal. vill jag vara den sämste!»
G. Alfvegren, p. 289.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.50-53