Hejnum-kärringens kunskaper

I Hejnum Socken bor nära vid kyrkan en Gumma, som är »klokare» än andra, och öfver hela Gothland sökes af alla slags folk för att »bota» och »skaffa igen», och kallas »Hejnums-kärringen». Folkets förtroende till henne har gått från mor till dotter längre tillbaka än någon kan minnas. De trovärdigaste personer tala om huru sannspådd hon är och hvilka lyckliga kurer hon gjort.2 Vanligen behöfver Hejnumkärringen blott se ett plagg, som den sjuke nyttjat, men det skall vara någonting hvitt; den sjuke skall vara ensam instängd från solens nedgång 3 dygn, då en knif lägges innan för dörren på tröskeln, dekokt att dricka fås på rötter och kryddor, plockade midsommars-natt, hvarbland alltid äfven finnas »dödben», kyrk-sopor och likkisto-bräder samt lik-muld. Signeri och läsning brukas äfven.

Gumman besöker ofta utom hus öfver hela landet sjuka; hvar dag äro folk på besök att »söka henne»; i sitt väsende är Heinum-kärringen sibyllinskt torr och fåordig, och ta'r alldrig mer än en och samma ganska ringa betalning för sin hjelp. Tron på henne är allmän och obegränsad, hvarken präster eller läkare kunna rubba hennes förtroende; men dock säga alla, att »gamla Heinum-kärringen» var ännu säkrare; och så har det gått från slägte till slägte.

Då engång en Bonde från Russhage i Stenkyrka varit ute för »de små under jorden» och deraf blifvit sjuk, och der före sökt Hejnumkärringen, hade denna omtalat följande händelse med hennes Mor, »den gamla Hejnums-kärringen»: det var en sommardag, då hon var gången ner i marken. Då kom en hård väderhvirfvel; och bäst det var, så var hon midt ibland de små under jorden och måtte så följa med dem. Det bar nu ner i jorden, och hon var borta i många veckor, och fick så vandra med dem under jorden: det var just då hon blef så »klok», och fick lära att bota! Men hela tiden hon var med de små under jorden, hade hon alldrig ätit, ej heller kände hon af någon hunger. Först i Fardhem, en sex eller sju mil från Martebo, der hon for ned, hade hon kommit upp i dags-ljuset igen; och sålunda kom hon ifrån »de små under jorden»! — Slut.
J. Wallin.

»Jag botar efter gammalt och doktorer efter nöjt; men sjäukdomar järo efter gammalt!» säger Heinum-kärringen.
L. Nordin.

[I marg. står]:
Då man går till Heinum-kärringen för att förfråga sig, får man ej helsa på dem möter eller aftaga hatten. — Skall vara tillbaka, innan solen gått ner.

[I marg. står]:
Flere särskildta kör-vägar och gångstigar gå öfver skogen till Hejnum af alla dem, som till vagns och fots besöka Heinum-kärringen.
Wester[s] i Boge.

Heinum-kärringen hotar ock, och gör ondt. — Får hon ej betalt, blir det ej lyckosamt.
Fr. Sjöberg.

Heinum-kärringen säges ha kokt en hvit-orm, druckit spadet, och deraf blifvit »klok».
J. P. Enderberg.

När kon släppt mjölken, får Heinum-kärringen hår af kon. Säger då: »det ligger ondt djur under svillen!» — När Heinum-kärringen botar, så mumlar, läser hon, stryker och kramar.
Fr. Sjöberg.

Heinum-kärringen plockar blomster till bot på Midsommars-natt.
P. Nyberg.

[I marg. samt nertill i kanten står]:
Heinum-Kärringens Mors Farmor hade blifvit nedtagen vid Busarfve i Gothem att hjelpa en barnsängs-hustru-groda. — — halmstrået, in. m. — ej äta något som der bjöds. var der nere 3 dygn: åt intet, blott »vätte sig med sina tårar». — Blef klok, lärde sig bota; den första skänk Hon finge för bot skulle de bevara i slägten, så länge skulle de, dotter efter moder, kunna bota. — Kom så upp lo alnar från Norr-landa kyrka. Första skänk för bot fick hon på Fårö och var en »Träskål med tre öron», som Heinum-kärringen 1850 [?] visade för BoteMor i Alskog och omtalade detta.
And. Söderdal.

Heinum-kärringen anlitas föga af närboende folk.

Heinum-kärringen blir sökt öfver hela landet (helst nattetid efter-hämtad) med förfrågningar om t. ex. ett barn är otåligt och jemnt skriar; om smöret i tjärnan ej vill gå tillsammans; om brännvinspannan ej lemnar tillräckligt brännvin; o. s. v. — Kan hon ej hjelpa, hjelper hvarken Prest eller Doctor. — Hon och andra både Män och Qvinnor sysselsätta sig med »Läsning»; tros kunna »läsa i lag» hvad som är brutet; läsa bort tandvärk; läsa bort fläck på ögat, o. s. v. andra genom att »löpa såll» få reda på tjufvar.
G. Alfvegren.

[I marg. står]:
»Til bots, adv. = till att bota med.
J. J. Båta, Fårö.

Lofvade frukt på trädet till nästa år, så att grenarna skulle sviga ner.
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.527-529