Havets skräck och mystik

På en slup, som »sen-hösta» upp emot Jul, då redan hafs-isen börjat visa sig i sjön, skulle segla bort med sin last, hörde man två nätter å rad, ett ohyggligt jämrande spädt läte för-ut, då matroserna hade sin kaj-törn i skansen. — Tredje natten hördes detta jämmer-läte än ohyggligare och tydligare, och några gingo då ut ur skansen och såga tydligt ett mycket litet barn, såsom vore det nyfödt, sitta på boksprötet naket och med fladdrande hår i stormen, och högt jämra sig. — Hela besättningen öfvergaf då genast fartyget, utom Skepparn, som vid fartygets förlust vardt tvungen att afsegla; då han, sedan han påmönstrat helt ny besättning, gaf sig till sjöss och blef bort med man och alle.
Bernh. Sundahl.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.288