Hästen i myren

En bonde från Nähr hade förlorat en häst: han for så till HeinumsKärringen, som skulle skaffa den igen. Men han kom så sent på aftonen, att Heinum-Kärringen redan gått till sängs; hvarför han gick upp på ett hus straxt vid för att sofva. — Om natten korn en körandes uti en karrèt in på Heinum-Kärringens gård; och straxt kom HeinumKärringen ut mot honom, och de höllo samtal sins emellan. Men den som korn körandes i karreten sade då, att hon skulle tala sagta, för det ligger en på huset som lydes. Bonden blef då rädd och kröp ned i fodret. När de nu talats vid ett par timmar, körde han sin väg i karreten.

Om morgonen gick Bonden in till Heinum-Kärringen och frågade henne till råds om sin häst, om han vore bortstulen eller på annat sätt förkommen? Heinum-Kärringen svarade då: »Ja, sitt ner en stund, så länge!» gick så ut och var borta en stund; kommer så igen och svarar: »Res nu hem, hästen sitter fast i Eder egen myr och är ännu lefvande!» Bonden tackade och betade (!) som vanligt, reste hem och fann hästen igen; såsom Heinum-Kärringen hade sagt.

Andra åter berätta, att Bonden om natten på fä-huset hade hört att den, som korn körande i gård till Heinum-Kärringen, hade sagt henne, att hon skulle säga till Bonden, som låg på foderhuset och skulle fråga efter hästen, att hästen sute fast uti hans egen myr ; och att Bonden då rest hem igen utan att besöka Heinum-Kärringen, och att han verkligen återfunnit sin häst i myren. — Slut.
Jac. Wallin, Snaldarfve i Martebo.

[I marg. står med annat bläck]:
Bonden var från Östergarn — fick om qvällen ej besked af HeinumKärringen utan skulle taga hus i en gård i närheten, men smög sig in på Heinum-Kärringens »husar» att sofva eller »lydas». — Kl. 12 om natten gick Heinum-Kärringen upp, stod i dörren och ropade: »Saudus eller Audus!1 3:ne gånger (det var ej någon god varelse); då någon kom, den hon frågade om Bondens angelägenhet, derom hon fick svar. När Bonden hördt det, smög han sig om morgonen kl. 2 sin väg utan att vidare fråga eller betala Heinum-Kärringen, som den gången blef lurad.
B. Timgren, efter Hans Westringe i Etelhem.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.532