Hainum-kärringens botekonst

Den nuvarande s. k. »Hainurn-Källingi, f.def., heter Mor Gertru' Ahlgren, som är född den 2: dra Februari 17821 uti samma lilla stuga vid Hainum kyrka, der hon nu (1864) bor, och hvarest hennes föräldrar, skolmästaren uti »Hainum» Olof Enderberg och Greta Olofs-dotter (som var född vid Vesterbjergs i Gothem 1746 och dog den 8:de October 1831, nära 85 år gammal) bodde före henne. (Och således är den ofvan af C. J. Chasseur meddelade underrättelsen, — I. Sägner, No. 43, sid. 24, in margine —, alldeles oriktig). — Hainumkärringen Gertrud Ahlgren, som jag besökt tvenne gånger och sj elf berättat mig detta, är en på sitt sätt klok och förståndig gumma, ännu (1865) vid sina 83 1/2 års ålder kry och rask, ådagalägger ständigt i tal och väsende en viss värdighet och själsöfverlägsenhet, har lärt allt sitt signeri och bote-kunskap af sin Mor, »den gamla Hainum-källingi», tager alltid ganska litet betalt för sina kurer, lefver i små omständigheter och har ingalunda till girighet missbrukat sitt förunderligt stora förtroende och makt öfver Gotlands hela folk, — både de s. k. bättre och lägre, — samt har i öfrigt alltid lefvat beskedligt och kristligt, städse flitigt besökande kyrkan. Hon är gift, men har inga barn; hvadan det ser ut som att siare-kallet med henne skulle snart gå ut.2

Hennes Mor, »den gamla Hainum-källingi», Greta Olsdotter Enderberg, säges allmänt hafva varit mycket »klokare» på allt ting, på bot, igenvisning, m. m. — Utom tusentals bote-färder kring hela Landet var hon omkring 1813 i Roma Prestgård, hvarest jag, P. A. Säve, då en vid pass 2 års gosse, efter 1 1/2 år låg ett sjukt och eländigt barn (såsom man trodde i Engelska sjukan, eller så att blott hufvudet växte under det att öfriga kroppen förtvinade). Då jag så länge varit sjuk, jemt vantrifdes och skrek samt ej kunde botas af våra bäste läkare, Doctor Almqvist och andre, efterskickades i ångesten af min Mor (Hedvig Charl. Lallerius) den utropade Hainum-kärringen, men i tysthet, så att ej »Prostfar sjelf» (Doctor P. Säve) skulle få någon aning om det trollska besöket i hans prestgård. — Nå, Hainumkärringen kom i skymningen, såg på barnet, strök och fuktade under tyst mumlande dess lemmar med vatten ur en liten flaska samt slutade med att sätta mig naken på ammans arm uti ett 1/2 timmes starkaste imbad, eller på det sättet att i bad-karet, som noga öfverhöljdes och tilltäpptes med täcken, lades glödgade gråstenar i vattnet.3 Min stackars Mor och de kringstående trodde, att det sjuka barnet, som ej skrek det minsta, skulle stryka med af den förfärliga hettan; och Doctor Almqvist, som långt derefter fick underrättelser om troll-kuren, sade, att gossen egentligen bort dö; — men, ändtligen tagen ur imbadet som amman knappast kunde uthärda, föll jag genast i djup sömn, sof godt, svettade der under oerhördt, samt vaknade derefter glad och frisk.

Den gamla Hainum-kärringen (t 1831) rådfrågades omkring 1825 för Prosten Romdahls i Öja sjuke son, som då var en 4 eller 5 år gammal, då en piga, som körandes förde budet till Hainum, medförde en den sjukes skjorta och, som vanligt ej fick helsa på eller onödigt tala med någon under hela vägen. Återkommen till Öja prestgård hade pigan med sig skjortan, konstigt lagd och hopvecklad, i hvilken satt en knappnål, samt dessutom en strut torra örter jemte underrättelse om sjelfva kuren, som skulle räcka 3 dygn, under hvilka de som skötte gossen efter solens nedgång ej fingo lemna eller gå in i sjukrummet, öfver hvars dörr knappnålen insattes; och skulle det under hela tiden vara mycket tyst och stilla i huset, hvadan en viss spöklik hemskhet verkligen rådde der. Nå, kryddorna kokades, hvarje afton beströks den sjuka med detta vatten, då man alltid började uppe vid hufvudet och städse strök nedåt, hvarefter vattnet slogs ut under den sjukes säng; och derefter hölls gossen naken öfver en stek-panna, i hvilken man hade tre hästskor, dem man glödgat i kakelugnen, och på hvilka man lät falla trenne nypor krut. trenne nypor af örterna samt trenne droppar bränvin: och denna kur upprepades de trenne aftnarna å rad; men det hjelpte ej, utan den sjuka var och förblef lika eländig, så att han alldrig ens kunnat tala eller eljest trifvas, och dog ändtligen 28 år gammal i samma svåra och underliga sjukdom.
B. E. R.

[I marg. står]:
Catharina Bod. Östman gick trenne särskildta gånger 5 mil väg från Garda till Hainum för att bota sjuka kor vid Österby och medhade mjölk i flaska och hår af kräken. Mjölken var söt, men då Hainumkärringen sett på mjölken, slog hon den på en tallrick, då den straxt ystades, såg på håren och häfde så både mjölk och hår i elden. Sedan gick hon in i kammaren, kom åter ut, läste böner och bad att Gud måtte afvända det onda och välsigna kräken och gaf sist torra kryddor att tvätta korna med, hållas inne 3 dygn och att dricka 3 gånger. Men det hjelpte ej förr än tredje gången. Hainum-kärringen fick 24 skilling hear gång för besväret.
Cath. Bod. Östman, Garda, f. 1805.

Heinum-kärringen, Gertrud Olsdotter Algren, f. 1782, en klok gumma eller »Boterska», som [med] sina hemlighetsfulla kurer sökes af hela Gotland och inom sin slägt från Mor till dotter, städse haft detta rykte om ofelbarhet i läkekonsten.
(Min Berättelse till K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien 1864, sid. 107.)

Prosten Bacherus i Othem slog Hainum-kärringen för munnen med handboken på det hon ej skulle trolla.
J. Wallin, Martebo.

[I marg. vid nr I: 43, här nr 96, står]:
Den gamla »Heinum-Mor» var hushållerska hos Doctor J. Hjorth och skötte honom till hans död. Hon hade en dotter med honom (som en tid var husjungfru hos Chasseurs morfar, kyrkoherden Nils Georg Herlitz i Öja, och som sedan blef gift i Stockholm). Innan Doct. Hjorth dog hade han skänkt sin hushållerska en skrifven bok med recepter samt förskrifter om vanligaste sjukdomar och botemedel. Sedan flyttade hon till Heinum, lef de godt af sin skjukvård, som skedde utan allt skråck, och vardt den första »Heinum-kärringen» (som också botat mig. S..., i min barndom). — Först hennes efterträderskor börja bota med signerier och vidskepelse.
C. J. Chasseur, Consul, f. 1800.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.529-531