Hainum-källings visdomar

Då jag sednast (eller för tredje gången) den 22 augusti 1870 besökte Hainum-källingi, denna märkvärdiga gumma, som under en lång lifstid af allt folk haft så stort anseende såsom Boterska, var hon, som är född d. 5:te Februari 1782, af ålderdom sängliggande. Hon ser nu föga och är litet lomhörd; men är hon ännu vid full sinnes-redighet. Likväl har hon upphört med allt botande; ty, sade hon, »hon kan nu mera icke se och ej heller komma upp till sitt 'kantor pa lufte' (vinden), hvarest hon har sina kryddor och andra botsaker». Denna mor Gartrud Ahlgren är sedan länge gift med en nu 70 års gammal beskedlig arbetskarl, Ahlgren, men, som »der aldrig varit vagga på golfvet» och på det att ej hennes botekunskap måtte gå ut, hafva »gamlefålken tagit in» (adopterat) en piga, Maria Eljeri dotter Pettersson, som i 30 år tjenat hos dem, har den gamla Hainum-källingi lärt henne all sin vetenskap. Maja Pettersson är 51 år gammal och gift, men också barnlös.´

Emellertid lefva dessa fyra »fålk» ärligt och beskedligt af deras små bote-inkomster samt några jordbitar uti ett blygsamt välstånd der de bo på sin tomt (vid prestvägen ett stycke Ö. om Heinum kyrka) och som är bebyggd med tvenne stugor samt små ladugårdshus, m. m.

Hainumma-mor talar gerna om sin mor och berättar oni henne, att hon lärt (sin konst) i Gothem samt isynnerhet — såsom hon alltid med tårar omtalade det — hos de »Sma undar jårdi», till hvilka hon var nedtagen samt vistades der i tre dygn, hvarefter de kastade henne upp igen; hon ville ej tala med dem: de sade om henne, att hon »visste mer än sitt Fader vår».

Hon säger om sin botekonst: »Gud låter läkedomen växa på jorden och förnuftiga menniskor förakta det icke.» Också botar hon mest med örter, som hon plockade sjelf eller köpte af barn, såsom isynnerhet med »tarald», kärring-tänder och »gaste-gras» (= Thalictrum Kockii). Hon låter stundom den sjuke sitta inne i tre dygn. — »Min hand», säger hon »har varit god för alla menniskor; jag kan se sjukdomen på klädet, när de ta' det på sig bli de bra med Guds hjelp.» »De bli bättre när jag lägger mina händer på dem.» Hön sade sig »skiljt orm från groda»: derföre, »när barna-qvinna sätter sig i mitt knä, blir det skildt åt». — Visserligen kan gumman också »visa igen» stulet gods. Men det är märkligt, att en stygg granne, hon har närmast intill hennes stuga, en illa känd karl, verkligen skall, såsom hon sjelf sade, när hon en gång var från hemmet på sina bote-resor i landet, hafva gått in genom fönstret och stulit af henne mer än mo daler, som hon aldrig fått igen.

Hainum-kärringen tager mossa af kyrkogårdsmuren, det hon kokar till bot.
H. H:n Boters, f. 1781.

[I marg. står talat om ett nytt besök hos Hainum-källingi 1873 och vidare:] »Doktorar», säger hon, »botar eftar nöit (nytt), men sjaukdomar järo eftar gammelt, jag botar efter gammelt, jag!»

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.533-535