Hafsfrun och stuten

I en bond-gård hade man fått en stut af »sjo-naut». Man spännde honom för plogen och han drog väl, ty han var bra stark; men efter hand vardt han allt latare. Bonden slagtade honom då. Men när stuten redan var half-flådd, kom »Har-fräui», ställde sig vid gat-grinden och ropade: »Steig upp, däu Hallv-flagningen! å gack mäd mig.» — Straxt reste sig den slagtade stuten; och det bar med stort gny och oväsen tvärt genom skogen och ner till sjön.
L. O. K.

I Nårs marker på Fårö var det ej fritt att »Har-fräui» stundom betade sina kor; men hon ville allt på något sätt betala betet. En dag dref Nårs-mor sina kor på Nårsholm; och då visade sig en ko, som hon tyckte var »astävvens» (grannens). Denna ville ge sig in bland hennes kor, men hon dref bort henne. — Då gumman om en stund såg till, var den främmande kon försvunnen: det var hafs-fruns ko, den hon ville skänka till Nårs-folken derföre att hon så länge med sina kräk »hatt» (betat) på deras marker. — Men vanligen händer det att Haf-fruen ta'r igen kräket, om ej förr än det är slagtadt och redan half-flådt.
L. O. K.

Koncept till III: 152 i R 625: 3 (V), s. 34 (1854).
Folken hade fått en stut af »sjönaut» — — m. han blef lat — o. det slagtade h:m. Men då han var red. halfflådd kom Har-fräui o. ropte: »steig upp däu halls-flagningen! o. gakk m. mig!» — Det bar af.

När Harfräui så länge »batt» (betat) på B:s mark — — gaf hon en ko; — — men tog vanl. igen den när hon var halfflådd. — Nårs-mor dref sina kor på Nårshålm: en ko, s. såg ut s. grannens, ville in bl. hennes, men hon dref ut henne — — Såg efter here var hon försvunnen. — H. fräui ville skänka kon.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.180