Hafsfrun och stormen

Engång voro Dämba-folken på Fårö i vackert väder till sjöss »på vrak», då de fingo se »Har-fräui» på vattnet. De kastade litet ost och bröd till henne, det hon tog och försvann. — När de några dagar der-efter åter en qväll voro ute »på vrak» i vackraste väder, fingo de åter se Hafsfrun, som då sade till dem varnande:

»Det sjaudårr äi tallen
»Och sveidårr ei hallen:
»Far äi land med däin garn
»Däu, som gafst mig usst u bröd!» — (»Ja, löid!»)

Då »Dämbårr» (Bonden vid Dämba) i det vackra vädret ändock tvekade att lemna allt och ro i land, ropade Hafsfrun åter till dem: »Ja, löid (lyd)!», då folken straxt skyndade till lands. — Knapt voro de ock komna dit, förr än en förfärlig storm växte upp, som höll på i tre dygn med sådan makt, att ingen knapt kunde »rada sig ga!»
J. Kalström.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.176