Haffrun och silverkulan

»Har-fräui» kallas så för hennes långa, vackra hår. — Engång satt haffrun på en jord-brink i Nårs Sudur-hagan och »kämbade» sitt granna hår med en skinande guld-kam. Men Wäinur-Sven, som var der på jagt, var oförfärad och skjöt på »Har-fräui» med kula af silfver; men hon tittade bara sig om vid smällen, lyfte på låret till förakt och gaf sig så ut i Aikes-träsk så att vattnet yrade om henne.
L. O. K.

Koncept till III: 126 i R 625: 3 (V), s. 21 (1854).
Wäinur-Sven sköt m. kula o. silfver på Haffrun s. kämba sig i en jord-brink i Nårs Sudur-hagan lyfte bara på håret o. tittade vid smällen o. gaf sig uti i Aikes-träsk så vattnet yrade.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.170