Haffruens gåva till skepparen

En skeppare seglade engång i vilda hafvet, med god vind och för fulla segel. Men bäst det var, stadnade fartyget och stod tvärt stilla. Knapt hade skepparen och hans folk hunnit förundra sig öfver detta, förr än en ung skön qvinna kom opp på fartygets däck och begärde af Skepparen att få sig något salt. Skepparen, som nu kunde förstå att han hade sjelfva Haffruen på sitt däck, blef i början häpen, men sansade sig snart och lofvade henne att få det hon begärde, men frågade henne då hvari hon vill[e] att de skulle lemna saltet; då hon svarade: »Hifva det bara ut med skepps-sidan, så skall jag allt taga vara på det.» — Nå, sedan detta var så gjort efter Haffruens önskan, erbjöd hon Skepparen betalning derföre; men då han ej ville något emottaga för en så ringa ting, bad hon honom helsa på sig. Skepparen följde ängslig med Haffruen utför fallrepstrappan, och snart befann han sig med henne på breda och sköna marmor trappsteg, — och nu voro de redan långt under vågen i Haffruens rike, der allt var skönt och herrligt med trädgårdar, borggårdar och annat, och framför allt hennes granna kristal-slott. Hon bad honom nu stiga in, och han besåg der förvånad alla de sköna glas-salarna och de guld- och perle-smyckade rummen.

Haffruen lemnade nu sina tjenare saltet, och dessa insaltade all hennes slagt af hennes kräk, som voro idel Ekorrar och Skator och andra skans djur. — Sedan gick hon vidare genom alla rum, då hon slutligen kom i en särdeles grann kammare på hvars golf stod ett litet vackert bord. När han närmare kom att betrakta det, såg han att i bordet stod nedstucken en liten blank synål och i denna var inträdd en fin silkestråd, som tycktes försvinna i kristall-taket. Han förundrade sig öfver allt detta, och frågade Haffruen hvarför det skulle vara ; då hon svarade: »Vid denna klena silkestråd är ditt fartyg nu bundet; men der-före att du så villigt gaf mig det jag begärde, skall du ej hafva någon nöd, utan åter komma till ditt skepp, och alltid sedan hafva god vind och segla med lycka!» — Och dermed så visste ej skepparen af något vidare; utan han befann sig snart åter ombord på sitt fartyg, som nu åter gick sin jemna gång för fulla segel, han kom snart lyckligt hem med skepp och gods, och seglade sedan alltid med lycka och framgång.
Joh. Wallin, Akebäck, Wisby och När.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.186-187