Haffruens besvärliga boskap

En Prest hade många år å rad fått allt gräset nedtrampadt och uppbedt på en äng, som han hade ej så långt från hafvet; men, ehuru man gjort sin flit att se efter hvem som gjorde ohägnet, hade det alldrig lyckats att upptäcka hvem det var som ofredade ängen. Ty det var Haffruen, som om natten i det tysta månskenet dit dref opp sin boskap; men hon dref dock ej dit sina kreatur sj elf, utan hon brukade dervid såsom vall-gosse en liten pilt som hon på stranden engång röfvat till sig. Men som gossen, ett kristet mennisko-barn, ej gerna ville tj ena Haffruen, utan gerna rymt sin väg, hade Hon bundit en lina eller sträng om Gossens hals. För att påminna gossen vid solens uppgång, att han skulle drifva hennes boskap åter i hafvet, ryckte hon i strängen, då gossen visste hvad tid det var, och då ock all boskapen genast med detsamma blef vild, obändig och började fnysa och så flydde åt hafvet i största hast.

Men engång bad den lilla Wallgossen så vackert till de kristnas Gud, och lyckades få strängen af halsen och band densamma i stället fast om den tjockaste ek i Prestens äng, och sedan sprang han rädd och glad raka vägen opp till Presten, att berätta allt och klaga sin nöd. Presten skickade då genast allt sitt folk ner i ängen: Haffruen hade just då börjat rycka i strängen då eken brast som en stjelk och kreaturen visade sig oroliga och ville fly i hafvet. Men Prestens folk voro så många och raska och mötte dem på alla håll så väl, att de fingo makt drifva hela mängden af Haffruens granna, storväxta och »brandiga» boskap hem på Prest-storgården: genast körde de, så många de hade rum med i hus och bundo dem i »bugband» och »klafve» om halsen — och dem fick Presten behålla; men resten af Haffruens granna boskap flydde åt hafvet och försvann som en rök. — Slut.
C. Lindegren.

[I marg.]: Hon kallas »Har-fräu» för sitt långa, vackra hår.
L. 0. K.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.182-183