Haffruen och träskets gåtor

Haffruen, som uppehöll sig i Martebo-träsk, skulle, efter gammal folksägen, »hvarje år hafva en karl, som var ute och fiskade på träsket»: och förunderligt var det, att år efter år, blef alltid någon man der förlorad. — Då kom der en Trollkarl, som ville fördrifva Haffruen ur Martebo-träsk; och det försökte han på det sätt, att han nedsänkte ett silfverkors uti ett dertill hörande träsk, som kallas »Kors-pall», hvarest ännu idag synes ett bål-verk nedsatt. Efter den stund som korset korn i träsket, hade icke Haffruen der längre någon ro och trefnad; och blef slutligen så beängslad och rasande, att hon flydde ur träsket och tog sig utväg genom Berget ned åt hafvet genom nuvarande LummelundsBruk, der ännu vattnet har sin merkvärdiga underjordiska gång, 'näst en fjerdings-väg lång, från Martebo-träsk.

Wid Burge i Lummelunda voro två Bröder, Bengt och Jacob, oense om vattnet i Gården. Bengt nekade Jacob brunnsvattnet, och satte lås för brunnen. — En vinterdag voro begge Bröderna, gåendes ute på Martebo-träsk, för att försöka isen och söka sig utväg åt »Dyarna», för att på släde få köra sitt foder i land och hem till Gårds ; och gingo de begge just öfver Kors-pall. Bengt gick före, gick sig ner i träsket och kom alldrig tillbaka; Jacob vände åter lyckligt till landet och tänkte; att »Brodren nu ändtligen fått tillräckligt med vatten!» Men de Gamle mente på, att den vattengirige Bengt blifvit tagen af Haffruen vid Kors-pall.

Den samme Jacob vid Burge hade sett många äfventyr uti Marteboträsk; och förtalde då han var mellan 80 och 90 år, att han engång uti Rörholm, som ligger mellan Kors-pall och Lummelunds-träsk, hade sett en Gädda med koppar-skälla och häng-man såsom på en häst den största fisk han hade sett i sin lifstid i Martebo-träsk. Och hans tanke om saken var, att det var Haffruen derstädes som hade visat sig för honom.

En annan gång, då samme Jacob var ute och fiskade i Lummelundsträsk, såg han en man, som satt der på en sten, som kallas Likkistan, han kastade sig åter ned i vattnet, reste sig upp igen, klappade med händerna och vinkade till Jacob, liksom han ville hafva honom till sig. Men Bonden blef rädd, och gaf sig i störstelig hast till landet; men mannen, som satt på likstenen kom efter honom. Och, ehuru det var lugnt och vackert väder, blef vattnet i Träsket så oroligt, att den ena böljan efter den andra ville slå in i båten. Bonden ännu mera förskräckt, rodde åt landet det fortaste han kunde; men vågade ej se sig tillbaka förr än han nära landet kom på ett ref vid Rörholm. När han då vände sig, såg han samma man ett litet stycke ifrån sig sitta på vattnet och spela på en flöjt. Jacob skyndade hem och blef ej långt derefter rätt sjuk. Antingen var det nu Haffruen eller hans drunknade Broder Bengt, som hade visat sig för honom.
Jac. Wallin, fanjunkare, Bonde vid Snaldarfve i Martebo.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.188-189