Haffruen och Mali

En flicka vid Nors i Weskinde fick engång i en hage nere vid sjön se den gamla klockare-kärringen i Weskinde, som varit död sedan många år, gå och »räka» i sällskap med Haffruen ute ibland stenarna. Flickan blef alldeles förskräckt att få se den gamla afdöda kärringen och Haffruen.

Många år derefter fick Bonden vid Nors, der flicka[n] var, stor förlust på sitt foder; han visste alldrig hvart fodret tog vägen, och hans kreatur blefvo allt magrare, och de ville slutligen ej alls trifvas. — Nu brukar mycket ondt regera om nätterna vid stora Helger; och en Julenatt skulle de utforska det bedröfliga förhållandet med Bondens boskap. — Då Bonden om Jul-natten kom ut ur stugan, gick all hans boskap ute på storgården; och när han kom in i kohuset, stod hela fähuset der fullt med de grannaste och fetaste kor, som alla voro »brandiga» — det var således Haffruens boskap, som stod der och åt opp allt hans bästa foder ! Bonden blef förskräckt, sprang in efter hjelp, då Haffrun skyndade att bärga sin boskap. Haffruen skulle nu i största hast få alla sin kräk med sig; men en ung vacker ko hann hon ej få med sig, hvilken Bonden nu fick behålla och kallade »Mali». — Efter denna dag hade
Bonde[n] en otrolig lycka med sin fäboskap; ty han hade efter hand lagt till alla kalfvar efter Haffruens vackra ko; och slutligen var hela Bondens ladugård afkomlingar efter denna granna ko.

Om några år fick man en qväll på hösten, då alla Bondens kreatur voro utsläppta på storgården för att vattnas, se ett qvinfolk som stod och hvilade med armarna på gat-grinden, som stod öppen. Bäst hon så stått en stund, så ropte hon flere gånger: »Mali, Mali — kom nu och tag med dig alla dina kalfvar!» — Och Mali lydde ock genast Haffruens röst, flydde i spetsen för den öfriga boskapen, som följde henne villigt, ut genom gat-grinden, och så flydde Haffruen före och Mali med alla sina kalfvar efter sig i störstelig hast, och alla försvunno snart i hafvet, dit åt de genast flydde. - Och dermed så blef Nors-bonden alldeles ko-lös.
J. Wallin.

[I marg. står tillskrivet]: »Har-fräui» ropade: »Kum, Kudda mäin! Med alla Kibbar träi!» — och dermed så flydde alla »sio-naut» ned i sjoen.
L. Utbunge.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.181-182