Haffruar vid elden

Mellan Ihre-vik och Likkers-hamn är vid stranden ett ställe, som kallas för »Kuskäldä», där Fiskarena gå i land och hvila sig under en stor framskjutande bergshäll, och göra opp eld framför sig. — En natt, då några fiskare lågo vid sin brasa under det framskjutande ihåliga berget, kommo tvenne Haffruar i land vid stranden: en af dem blef qvar nere vid båtarna, men den andra gick opp och stälde sig att värma sig vid elden, der Fiskarne då lågo och sofvo.

Men en Bonde från Bjergs i Stenkyrka låg vaken, och hade en ljustra j emte sig. Haffruen snodde sig båd' fram och bak för att väl värma sig; och nu såg Bonden tydligt att det ej var en rätt menniska som stod vid brasan. Hvarföre han oförmärkt med fötterna makade ljustran i ordning, och skjöt den sedan med händerna småningom in i elden. Men när nu Haffruen i alla fall såg att Bonden var vaken, frågade hon honom hvad han hette. »Sjalver!» svarade Bonden. — Som Haffruen just med detsamma, snodde på sig, och vände den tomma baken åt Bonden, tog denne ljustran och körde [de]n så röd den var i ändan på Haffruen. Nu blef det en ynkelig låt; Haffruen med ljustran i ändan for af åt sj öen och ropade: »Sjalver mig brände — Sjalver mig brände!!» — Men den andra Haffruen, som stod qvar vid båtarna, svarade henne: »Du hade inte der att göra — du hade inte der att göra!» Och så foro de af till sjöss båda två.

(Vid Djupviks fiske-läge i Eista — — samma äfventyr: der var blott en Haffru — — ropade: »Hammari-haj — Hammeri-haj! hela min kropp blef förbränder!!» — — Jac. Ekelund.)
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.172-173