Gummans magiska gröt

En dag, då en Gumma i Hejnum just hade kokat sin gröt färdig till middagen på en Lördag, och hon just skulle gå ut ur stugan, fick hon se en ovanligt stor och bred groda, liksom hon vore hafvande, pustande och stånkande i förstugan. Gumman blef litet smårädd öfver detta möte, men åtrade sig snart och sade gladt och skämtsamt till grodan: »Min lilla Gro'-gro'! kom skall du få smaka på min gryn-gröt!» hvarmed hon framsatte gröt och mjölk på en tallrik, det grodan, bara Gumman vände sig, genast förtärde; gumman backade ånyo opp gröt, och grodan åt ock snart opp det. När de då skildes åt, sade Gumman, som var Jordgumma, ytterligare på skämt: »Min lilla gro'-gro! när du skall i barnsäng, så sänd vackert båd på mig, så skall jag komma och hjelpa dig!»

Nå, tredje dags natten, då gumman låg i sängen vid sin man, hörde hon en knackning i väggen, och någon utanför bad, att hon nu enligt löfte skulle komma och hjelpa Mor som skulle i barnsäng. Då blef gumman förskräckt, väckte på sin man, och talte om hela händelsen och trodde nu att hon råkat ut för något ondt och att hon alldrig skulle få se sin gubbe mer. Mellertid knackade det åter i väggen, och gumman svarade genast: »Jag kommer straxt!» för hon tordes inte neka; och då hennes man rådde henne att ge sig af, klädde hon på sig och gick ut på gården. Der ute stod en liten Gubbe, men i fullkomlig mennisko-skapnad, som bad henne att hon nu, enligt löfte, skulle kom och hjelpa Mor, som lagade till barnsäng; dessutom tackade han för den goda gröten hon förut gifvit hans hustru. Nu förstod gumman först att hon hade att göra med de små under jorden, som kunna förskapa sig i alla former. Och steg på den lilla vagnen, förespänd med svarta hästar och innan hon visste af, tyckte hon det bar af liksom genom en gång ner i jorden, just under hennes egen gård och stuga, och snart voro [de] på en liten vacker grön gård, der de Små under jorden bodde. Wärden, som kört för henne gick nu bort att spänna hästarne från; mellertid sade till henne en man, som stod och malade på en qvarn, att hon gerna kunde gå in hos folket der, men att hon ingenting skulle smaka, för då kommo hon, liksom han för denna förseelse, alldrig opp i dagsljuset mer. Nå; hon gick nu in i stugan, der den lilla barnsängshustrun låg, tackade henne för sist och för den goda gröten och hennes godhet att nu komma henne till hjelp, hvarföre hon bjöd gumman allehanda »goddagar» och undfägnad; hvilket allt hon dock undanbad sig, och ville bara skrida till verket och hj elpa henne ur barnsnöden. Detta lyckades ock snart ; och nu ville gumman gå sin väg. Då gumman ej ville mottaga någon förtäring, så tackade det små folket henne för hennes godhet och besvär, gåfvo henne rätt bra med pengar och lofvade henne vid af-skedet, att hon skulle hafva lycka med allt hvad hon företoge sig och i allt vara klokare än andra.

Men vid utgåendet fick hon se två sina egna pigor som stodo sofvande och malte: då hon deröfver förundrade sig, sade den lilla Barnsängshustru, att granns-mor inte skulle misstycka att hon på en stund lånat hennes pigor. Och så fick hon gå med freden och återkom på samma sätt i dagsljuset.

Efter denna dag var hon »klok» på all ting, både med bot för sjukdomar för menniskor och kreatur, med bortkommet gods och allt annat. Hon blef efterhand frågad och sökt af hela Landet, och allmänt kallad »Hejnum-kärringen», hvars klokhet gått i arf från Mor till dotter från slägte till slägte allt intill våra dagar. — Slut.
B. Timgren, f. 1788 i Roma.

[I marg. står]: En dräng band på lek ett halmstrå om en groda, måste ner till de Små; ty grodan kunde ej bli förlöst, förr än han tagit bort halmstrået — — fick hyfvel-spånor.
0. Fr. Hartman.

Andra gången hon var nere hos de Små under jorden, stodo 2 hennes egna nickade, sofvo och malade bakom dörren i ett »skur» eller brygghus utanför stugan. Hon åt då heller intet. — 3:dje gången åt eller drack hon ej heller; men fick då mycket gamla guld och silfver-pengar och många stora »Lärdomar» och blef »klok» på all ting.
B. Timgren.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.89-91