Gumman i skogen

En Gumma, som bodde för sig sjelf i skogen i Wiklau, ärnade sig i Julottan, hvarföre hon stod bittida opp om morgonen, klädde sig och sträfvade af till kyrkan. När hon kom ut på vägen, merkte hon väl att det var något för bittid', ty hon hörde inte af några menniskor på kyrkvägen; men hon gick i alla fall framåt i godt mak. Men när hon kom så långt, att hon kunde ögna Wiklau kyrka, såg hon att de[t] var ljust i fönstrarne, hvarför hon nu åter trodde att hon skulle komma för sent till Julottan; och gick nu på allt hvad hon orkade.

Framkommen till kyrkan, voro dörrarna väl stängda; men bara hon kom vid en af dem, öppnade den sig och hon trädde in i templet. Der var nu full Gudstjenst, full sång och mässa från altaret; men intet förstod hon af allt detta; ingen menniska hon kände och häpen blef hon. Allt häpnare blef hon när det hemska okända kyrk-folket nu skockade sig omkring henne, slet och ryckte i hennes kläder: hon kunde då förstå att det icke stod rätt till. I denna ångest hviskade någon i örat: »Lemna kappan qvar efter Er, och gå Era färde härfrån!» När gumman härvid vände sig om, igenkände hon i den hviskande en Gumma i socknen som var död för 3 dagar sen! Den förfärade Gumman kastade då kappan från sig, störtade ur kyrkan från de döda, som nu der firade sin Jul-morgon, och skyndade hem i kolmörkret; ty det var ännu midnatt. — Hemkommen blef hon sjuk och dog om tre dagar. — Slut.
L. O. K. B. Timgren, f. 1788 vid Eimunds i Roma.

[I marg. står]:
Rominerna hörde i Wisby kyrka orgor gå, ljus: »Herre! de Helige äro nu få.»
J. Wallin.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.271-272