Gärdare och spöksägner

Skogen mellan Lefvide och Fröjel kallas »Gärdare». Allmänt går än i dag sägen här i orten att en osalig qvinnosjäl, som ej får ro, emedan hon under sin lifstid med orätt svurit till sig jord, vistas på samma skog och om nätterna drifver gyckel med dem, som färdas öfver skogen, och gör dem förtret, än på ett, än på annat sätt. Denna skogsbyse kallas »gärdare-gajten». Mest lär den visa sig i skepnad af en hvit märr och ännu för 3o år sedan tror man sig hafva sett »hvejtä håpo».

En sudergute bonde, som en natt reste öfver gärdare, fick se en hvit märr ligga på rygg i diket och steg af för att hjelpa upp kreaturet; men huru mycket han häf de och lyftade, lyckades det ej att få upp henne, hvadan han måste gifva kreaturet en god dag och gå ifrån henne, men knapt hade bonden aflägsnat sig några steg, så sprang märren upp på sina fyra ben och satte af in i skogen, hvarifrån straxt derpå hördes starka skrattsalfvor. Då förstod bonden hvem det var han velat hjelpa upp.

Allmän är sägen att qvinnan, hvars osaliga själ drifver spökeri på Gärdare, i lifstiden bott på Skönnarfve eller Skinnarfve i Lefvide, ja det uppgifves t. o. m. att hon varit en prestenka från nämnde gård. Det måtte då varit prestenkan Anne Mårtensdotter, hvars man Peder Hercules Brianth var kyrkoherde i Lefvide 1651-1688. Anne Mårtens-dotter var en amper gumma, som förde mycket processer, t. o. m. mot domkapitlet. Hon och mannen hafva ägt Skönarfve och der låtit uppsätta den gamla mannbyggnaden af kärnfur, som ännu står. Öfver salspiseln står Briants vapensköld väl uthuggen i sten med lemning af färger och förgyllningar samt initialbokstäfverna till makarnas namn. Från deras många döttrar leda åtskilliga bondslägter här i trakten (äfven min ätt på qvinnolinjen) sitt ursprung.

Min för många år sedan aflidne vän, Riksdagsmannen Pehr Skön-lund Burge i Lefvide, som ock var en ättling af detta prestfolk och född på Skönarfve, ville aldrig höra omtalas att anden, som spökade på Gärdare, i lifstiden bott på Skönarfve, utan han uppgaf att det varit på Bringsarfve. Alla andra uppgifva dock förstnämnda gård. En natt då en bonde öfver skogen körde åt Lefvide, hörde han en röst i skogen, som ropade följande ord: »Naugä di å köjr! dä brinner bi Skinnare!» Bonden körde så fort han förmådde. Framkommen till Skönarfve, fick han se att det brann i ett gammalt brygghus, men gårdens folk sof och viste ej derom. Hade bonden icke hastigt kommit dit och väckt upp dem, så hade gården brunnit af. Skogsanden hade genom sitt tillrop frälst gården.

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.133-134