Forntida kämpar och jungfrur

Kämparne och deras qvinfolk sades i forntiden vara omenskligen starka och stora: ja, de voro så ofantliga, att kämpe-jungfrurna kunde bära ett det största sten-varp eller sten-hop i sin förkläde, på hvilket vanligen det ena bandet small, då den väldigaste sten-hop blef liggande qvar på stället. — Åter säges de hedniska kämparne — rättare Jättarne — blifvit vreda öfeer de kristna små menniskornas klockljud och pinglande, och med stora klippblock velat kasta ner kyrkorna, j emte hvilka oftast ligga stora stenar, som dock sällan träffat sitt mål. Åter så hafva de, för att begabba menniskornas små-verk lagt sig på knä vid kyrkorna och ätit gröt ur klockhålen, då likväl kämpa-jungfrurna, som något mindre, stått under måltiden och ätit ärter. — Slut.
Edv. Olsson.

Romunder i Gammelgarn var så stor att han låg på knä samt åt gröt och mjölk ur klockhålen. (XII: 14).
M. L-n Hangre i Gothem, f. 98

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.36-37