Förlåtelse efter döden

Klockaren hittade i en graf på Fårö kyrko-gård ett benrangel, som var alldeles helt och sammanhängande, hvarföre han lade det som det var in uti kyrkan, der det låg någon tid. — En afton var det stort gästabud i prestgården, man drack dugligt och slutligen vardt prestens vin slut; och det var ej lätt få mera, ty vinkällaren var under Sacristian, till hvilken man skulle gå genom kyrkan. Men slutligen gaf en rask piga sig dock af dit. Då hon ändtligen kom tillbaka med vinet efter en god tid, såg hon mycket vild och förskräckt ut. Då man frågade henne efter dröjsmålet och hennes förskräckelse, ville hon alls icke svara derpå. — Men slutligen berättade hon dock, att, då hon gick från vinkällaren genom kyrkan, kände hon att Benranglet hängde sig på henne. Hon bad då att man måtte släppa henne och ej göra henne något ondt; men benranglet svarade, att hon ej sluppe förr än hon utverkat honom förlåtelse af hans hustru, som satt der i bänken uppe vid altaret med hvit duk på hufvudet. Pigan lofvade det då, blef lössläppt och bad qvinnan sålunda: »Benranglet helsar och ber att du ville förlåta honom!» Men hon svarade: »Helsa honom tillbaka, att jag alldrig kan förlåta honom!» När hon sagt detta till Benranglet, bad han henne ändtligen försöka ånyo och tillägga, att han alldrig komme till ro så länge han ej fått förlåtelse. Pigan bad då Hustrun om igen och med nämnda tillägg, men fick samma hårda svar, det hon framförde till benranglet. Denne syndaren sade då, att han för sin frid och salighet nödvändigt måtte vinna förlåtelse, samt att han ej släppte henne förr än hon utverkat den af hans hustru. Pigan bad henne då tredje gången för benranglet, som var hennes af-döde make, men ej med bättre framgång än förut. Men, då hon i allt större själsångest dock ej upphörde att bedja om förlåtelse för benranglet, sade slutligen qvinnan: »Efter du så ifrigt ber för honom, så må han då få förlåtelse!»

När benrangelsmannen då fick höra detta, blef han glad, och förmanade pigan blott att ej omtala allt detta för någon menniska, ty då skulle det ej gå henne väl. — Och derför hade hon i det längsta ej heller velat säga det. Man tröstade henne på allt sätt; men samma natt fick hon blodstörtning och dog dagen derpå.
Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm)

Källa: Säve, P.A. 1959: Gotländska sägner. Uppsala (Svenska sagor och sägner 12.). s.254-255